Lektion trettioett Hej fröken Svensson, Konstigt. När jag lär mig svenska måste jag definiera allt så specifikt. När jag ligger på sängen säger jag ”på sängen”, men när jag går och lägger mig säger jag ”i sängen”. Vad är då den avgörande faktorn? Hur trött jag är, materialet i täcket, rumstemperaturen, om jag har täcke eller inte, eller sängens sammansättning? Ja, ni tänker säkert: ”Vad är det med dig?”, men det är jag som blir konstigt tittad på om jag talar fel svenska, inte ni. Om ni talar konstig svenska kommer ni undan med det. Titta, när jag ligger på sängen säger jag ”på sängen”, inte ”i sängen”. Det har att göra med längden på min tupplur. Men jag tror att om jag ligger länge ”på sängen” blir jag kall, men jag kommer aldrig ”i sängen” om jag inte drar lakanet över mig. Det har plötsligt ingenting att göra med längden på min tupplur, utan med lakanet. Vi går alltså från tidslängd till material. Men när jag ligger på sängen, med ett lakan, avgör ett enda lakan skillnaden mellan PÅ och I. Och det tycker jag är så konstigt. Föreställ dig ett hus med en betongdörr. Med en stor metallkula kan jag slå sönder den dörren på trettio kast. Jag behöver alltså en stor kran med kula och råstyrka för att komma in. Det är skillnaden mellan ”utanför” och ”inuti”. Det är en stor förändring, tycker du inte? Men om jag ligger på sängen och min fru lägger ett tunt bomullslakan över mig, blir jag plötsligt befordrad från att bara vara ”på” sängen till det mycket mer definitiva ”i sängen” – jag har alltså, inte genom att ta bort något, utan genom att lägga till något, passerat en barriär. Det kan ju inte vara rätt. Är det då graden av min trötthet? Om jag behöver vila en stund ligger jag på sängen, men om jag är helt utmattad ligger jag i sängen. Det kan naturligtvis inte heller stämma, för var går gränsen för min trötthet? Jag kan till exempel läsa en särskilt tråkig bok och somna, men det kan ändå bli en kort tupplur, så att jag vaknar inom en kvart. Det är svårt att ändra status från ”i sängen” till ”på sängen” beroende på hur länge man sover, och... ibland sover man inte ens. Kan man då aldrig ligga vaken ”i sängen”? Jag trodde det. Så min trötthetsnivå är inte heller avgörande. Är det då materialet i täcket? Ett enkelt lakan gör ingen skillnad, men ett ulltäcke med överkast gör det? Det kan vara så, men då blir det hela väldigt komplicerat, för då måste man först definiera vad en säng egentligen består av. Enligt min mening är en säng inte bara en träram, en madrass, ett lakan, ett täcke och en kudde. Det är summan av alla dessa saker. Titta, om jag smörjer en smörgås och lägger en köttbit ovanpå smörgåsen är det en smörgås, men om jag lägger köttbiten precis i mitten av smörgåsen är det en hamburgare. Det handlar alltså om var jag, som köttbit, ligger. Ligger jag ovanpå, smörgås, på sängen. Ligger jag mitt på, hamburgare, i sängen. Det handlar alltså inte om vad mer som ligger på smörgåsen, vare sig tomat, sallad, gurka, sås etc. Om du ser sängen som en helhet, ligger du alltid på sängen när du ligger på sängen. Oavsett om du ligger i sängen eller helt ovanpå den. Om du svävar någonstans mellan golvet och taket ligger du på sängen. I sängen är enligt min mening när du har uppfyllt alla ovanstående krav. Det är alltså en sorts prov. Först efter en lyckad natts sömn och tillräckligt varm täckning har du klarat provet och kan säga: ”Jag har legat i sängen.” Det tycker jag är rättvist mot dig, sängen, sängkläderna och hela det svenska språket.

Lektion trettio Hej fröken Svensson, Barn ställer många frågor. Dessa frågor kallas oftast för frågeadverb. Som lärare vet du att alla barn går igenom en fas där de ställer överdrivet många frågor. Det är okej att ställa frågor, men ibland kan de vara väldigt irriterande. ”Vart ska du?” ”Jag ska till skogen.” ”Varför?” Där har du det. Två frågeadverb: vart och varför. Om det bara var dessa två ord, skulle jag inte klaga, men det fortsätter med dessa frågeadverb. ”Jag vill gå en stund.” ”Varför?” ”För att jag vill tänka lite.” ”Varför?” ”För att jag lever och den som lever tänker.” ”Varför?” ”För att hjärnan inte kan stå stilla.” ”Varför inte?” ”För att stillastående innebär tillbakagång!” ”Varför då?” ”För att hjärnan, precis som hjärtat, inte kan tillåta sig att ta en paus.” ”Varför inte?” ”För att när hjärtat väl slutar slå kan det aldrig ta igen det förlorade blodet.” ”Varför inte?” ”För att vårt blod fortsätter att flöda.” ”Varför?” ”För att vårt huvud fortsätter att kräva blod!” ”Varför?” ”För att vi fortsätter att tänka.” ”Varför?” ”Därför!” Ja, ibland måste man helt enkelt avbryta en sådan meningslös ström av frågor, annars fortsätter den bara. Men medan jag gick insåg jag att jag är privilegierad när det gäller mitt hjärta och min hjärna. Jag kan avbryta och stoppa den ständiga strömmen av frågor, men de kan aldrig sluta med den omättliga strömmen av blod och tankar. Ett barn är som en svamp. Det fortsätter att tänka och ställa frågor. Varje fråga är ett lager på den stora blockstapeln som är det mänskliga sinnet. Om blockstapeln är hög är du vis. Därför brukar jag normalt alltid delta i ett barns frågestund. Det är något pedagogiskt och jag som student älskar något pedagogiskt. Och ja, nästa gång satt ett barn på mitt knä. Jag höll en kopp kaffe i handen och tog små klunkar. Jag sa något och då kom de frågande adverbierna: vart?, till vilket?, varför?, vid vilket?, med vilket?, i vilket?, av vilket?, varifrån?, vid vilket?, om vilket?, efter vilket?, på vilket?, för vilket?, varav? Och jag, tålmodig som jag är, svarade. Om och om igen, tills barnets hjärna var mättad. Det är en konst att inte upprepa sig. Min målarlärare brukade säga: ”Det handlar inte om slutresultatet, utan om processen.” Men i det här fallet är processen oerhört tråkig och slutresultatet är, förhoppningsvis, ett särskilt klokt barn. Detta kloka barn slutar sedan att ställa frågor, precis som jag slutade dricka kaffe. Det kloka barnet smälter sedan alla svar och prövar dem på ärlighet och konsekvens. För ett barn märker genast när man avfärdar det med nonsens. Frågan är nu om det är mina svar som har gjort barnet klokt, eller dess frågor. Det är nämligen också en konst att veta när och hur man ska ställa rätt fråga. Tidigare, under ledningsmötena där jag förde protokoll, var det alltid en konst att få med sin fråga i protokollet. Man behövde bara ställa en fråga en gång, som sedan antecknades. Direktörerna läste igenom protokollet efteråt och stötte då hela tiden på ditt namn. Det vittnade naturligtvis om stor klokhet om man alltid ställde relevanta frågor. Men det var också farligt, för man kunde ju också ställa en dum fråga och då blev man betraktad som någon som inte var helt närvarande. Då var det bättre att inte ställa några frågor alls. Vi människor har oftast glömt bort att ställa frågor. Vi föredrar att ge svar. Varför egentligen? Genom att ställa frågor kan man uppnå mycket. Man kan suga visdom ur någon och man kan lära sig mer än man vill och man kan behålla sin far hos sig några minuter till, innan han går ut i skogen för att hitta sina egna svar.

Lektion tjugonio Hej fröken Svensson, Det blir kallare ute och därför får vi möss i huset. Agnes gick in i köket i veckan, en mus sprang iväg och Agnes sprang ut ur köket. Sedan sprang Agnes in i vardagsrummet och pekade mot köket. Jag sprang upp ur min fåtölj, in i köket och satte upp en fälla. Det är en mans uppgift efter sexton års äktenskap. För sexton år sedan kunde jag fånga Agnes, inte med en ostbit i en fälla, utan med en ring på hennes finger. Inte med en fälla i nacken, utan med en kyss på kinden. Nu står hon på ett bord och jag sätter upp en fälla. Nästa morgon var det dags. Musfällan låg en meter längre bort. De här grejerna är starka. När de slår till bryter de varje musben i musens nacke, och som bonus visar den musen alla hörn av skafferiet. Det är en human fälla. Musen dör med jordnötssmör mellan tänderna. Jag kastade den döda musen bakom huset. Nästa dag var den uppäten. Det antog jag, för den låg inte kvar. Jag smorde på lite jordnötssmör på fällan igen och satte ut den på nytt. Agnes ville inte veta av den. Hon vill inte se några möss och det här är det bästa sättet att uppnå det. Nästa morgon var jag ensam hemma. Jag gick in i köket och hörde en musfälla skrapa. Jag öppnade dörren till skafferiet och såg att fällan hade gjort sitt jobb igen. Men musen verkade röra sig. Det kan vara en synvilla. En död mus kan fortfarande ha några ryckningar. Men musen fortsatte att röra sig. Jag tittade noga och såg att klämman bara hade träffat en del av musens hals. Det var en sorglig syn. Jag är inte hjärtlös och absolut ingen mördare. Om mössen skulle passera mitt hus skulle jag inte ens ha en musfälla. Ironiskt egentligen. En sådan mus vill inte dö alls. Den vill bara ha värme och jordnötssmör. Precis som mina fem barn, men eftersom frugan är rädd för skadedjur och vi helst inte vill ha bajs i havregrynen, sätter vi upp en fälla. Jag hör vad ni tänker. Varför fångar ni inte musen i en bur? Jo, för många år sedan arbetade jag hos en skadedjursbekämpare och vi sålde så kallade humana fällor. Det var en katastrof. En man bodde i Amsterdam och hade fångat en mus, släppt ut den utomhus och nästa dag satt samma mus i fällan igen. Han ringde och min chef sa: ”Doppa fällan i Amsterdams kanaler i en minut.” - ”Ja, men då dör den väl?” sa mannen. ”Ja, då dör den.” sa min chef, som efter att ha varit skadedjursbekämpare i tjugofem år inte hade någon empati kvar för gnagare. Förra året såg jag en förtvinad mus i en human fälla. De tyckte det var synd att döda en mus, så de satte upp en bur, men glömde bort den. Musen hade ätit upp två jordnötter och sin syster och sedan dött en långsam hungerdöd. Därför sätter vi upp en fälla. Det brukar fungera direkt och musen märker ingenting. Det kostar oss en tesked jordnötssmör per vecka, men med fem barn som alla älskar jordnötssmör köper vi litervis med jordnötssmör varje vecka. Och Agnes är nöjd. Hon vill inte se muskadavret. Det vill jag egentligen inte heller. Hon äcklas av det. Men jag märker att hon älskar mig mer för varje död mus, och det är det enda sättet att få bort henne från bordet. Åh ja, och för varje död mus donerar vi en fettkula till fågelpopulationen. På så sätt kan vi ha gott samvete.

Lektion tjugoåtta Hej fröken Svensson, Var hittar man mest skräp till lägsta pris? I loppisens gratiskorg förstås! Här har folk gått förbi hundratals gånger och ingen har köpt det. De frivilliga på loppmarknaden har diskuterat saken och slängt sakerna i plastlådan vid dörren. En kopp utan öra, ett öra utan kopp, en fat utan kopp och en kopp utan fat. Jag tycker att en sådan låda är fascinerande. Ni vet att jag alltid säger: ”Gratis är det bästa priset”, men det är inte därför jag tycker att en sådan låda är fascinerande. Om man tittar på avstånd ser man saker som man skulle kunna fylla ett kapitel i en psykologibok med. Jag ser en dam gå in på loppis och först titta på den där lådan. Efter fem minuter ser jag henne gå ut från loppis. Hon har ett leende på läpparna. Ett leende som man ofta ser hos loppiskunder. Det är ett leendet av fördel. Världen har varit snäll mot dig. Du har fått en näsduk, en sticknål, en skål, en stekpanna och ett pussel för fyrtiofem kronor. Damen går inte direkt hem för att leka med sina leksaker, utan går först till den gratis lådan. Är det en tjänst? Butiken har varit snäll mot henne och nu hjälper hon butiken igen? Är det rädslan för att missa något? Tänk om den böjda ljusstaken, den ofullständiga pusseln eller dockan utan arm visar sig vara mycket mer värdefulla än vad människorna före dig har kunnat uppskatta? Du har sett det! De har inte det! Eller är det så att något som är gratis alltid har en dragningskraft på människor? Det var min tur. Jag gjorde mitt bästa för att hitta något av värde. Man försöker se det bästa i varje föremål. Om något kostar pengar, tittar man kritiskt på det. Man ser varje buckla, varje fläck och lämnar det där. Men med en sådan gratislåda gör man precis tvärtom. Man ser förbi varje buckla, fläck och repa. För, tja, det är gratis. Gratis slår bort alla ”men”. Det är faktiskt väldigt avslappnat. ”Det du ser är det du får.” – Jag tittar på en bit glas, en trasig termometer och en smutsig slips. ”Folk vill inte ha dina pengar.” ”Du får ta det.” Lådan verkar tala till mig! Ta det!” ”Ta det då!” – Då ändrar lådan tonfall: ”Varför tar du det inte?” ”Det är gratis!” Det övergår till ett dömande tonfall. Lådan viskar: ”bortskämd” ”stolt” ”Gratis saker och ändå är det inte bra nog.” Jag säger högt: ”men det finns inget jag vill ha!” Jag vänder mig snabbt om av rädsla för att någon kanske har hört mig. Jag går snabbt in i butiken. Agnes har hittat fina saker. Hon har samma blick som damen nyss, ett leende av fördel. Maria har en filthatt, Jona en flygarkeps och Isaac har byxor för nittio kronor. Vi går till bilen och medan vi kör iväg ropar Jona: ”Titta pappa, ett kristall!” Han visar mig ett glasljusstake. ”Och en tallrik till fåglarna!” Det var tallriken utan lock! ”Och jag har äntligen en termometer.” Åh nej. Den trasiga termometern! Agnes frågar: ”Hur fick ni tag på den?” Jag vänder mig om och tittar framför mig och fruktar svaret. Barnen ropar i kör: ”Från gratiskorgen!” ”Från gratiskorgen.” Agnes upprepar, medan hon startar bilen och tittar på mig. Och ja, jag ser återigen det där leendet av fördel.

Lektion tjugosju Hej fröken Svensson, När jag studerar sitter jag vid mitt skrivbord. Jag ska förklara var jag sitter exakt. Jag sitter i ett hörn av vardagsrummet, omgiven av bokhyllor. Vi har en Ikea-fri inredning, huvudsakligen samlad från olika loppissen. Mitt skrivbord står bredvid ett fönster. På ena sidan har jag utsikt över en sjö, på den andra sidan över verandan. Framför fönstret har barnen byggt en wigwam av björkstänger. De har knutit ihop stängerna med rep. Det hänger koppar med fett och fågelfrön på grenarna. Dussintals fåglar kommer dit. Jag ser aldrig dessa fåglar annars. De kommer inte för min skull, utan för fröet, för att äta sig mätta. Sedan ser jag dem inte längre. Jag räknar fjorton talgoxar och två nötväckor. De flyger hastigt till kopparna, tittar skyggt omkring sig, tar en solrosfrö och flyger iväg. De vill inte stanna här en minut längre. Plötsligt flyger de alla iväg. Jag ser vår hund springa under wigwamen. Med tänderna skrapar han girigt rester av fett och hirs från marken. Som om han aldrig får något att äta. Egentligen är vi elever precis som fåglarna runt den grenen. Vid ett visst ögonblick kommer vi, tar snabbt plats i klassrummet, slukar läroämnet, lämnar efter oss en röra och flyger iväg, inte med magen full, utan med huvudet fullt. Nu skulle jag inte vilja jämföra den snälla vaktmästaren, som städar vårt klassrum varje dag, med vår hund, och jag skulle inte vilja jämföra det svenska språket med grisfett och solrosfrön, och jag skulle inte vilja jämföra er med en man som varje morgon, halvvaken i sin pyjamas, fyller fågelmatarna,men ni måste väl ändå medge att det finns vissa likheter? Jag hoppas dock att ni inte ser oss som glupska mesar som bara flyger hit för att få mat och flyger iväg för hastigt utan att visa någon tacksamhet. Och ändå fortsätter vi att göra det, fröken Svensson. Varje morgon nytt foder och sedan titta på de dumma mesarna, med sina vitsvarta huvuden som snurrar så roligt, som slåss om ett frö och så hastigt hoppar över trädgrenarna. De pickar vad de vill ha och flyger sedan med mätta magar i skymningen till en buske för att smälta maten och vila. Vi ses imorgon, fröken Svensson!

Lektion tjugosex Hej fru Svensson, Hej fru Svensson, Vår son Jona har ofta en kal skalle. Även på vintern. Det beror inte på att hans hår inte växer. Tvärtom. Det beror på att vi rakar hans hår. Med en hårklippningsmaskin. Hans hår är då högst en centimeter långt. Millimeterprecis. Om vi låter hans hår växa, snurrar han med pekfingret. Mitt på hjässan. Om vi låter det fortsätta, blir han snart munk. Om vi rakar bort det, gör han inte det. Enkelt, eller hur? En gång i månaden sätter jag herr Jona i stolen. Jag sätter den svarta frisörkappan på Jona. Jag sätter den vita kardborrebandet runt hans hals. Jag sprutar Eau de Cologne på mina händer och torkar det på hans äppelkinder. Sedan tar jag tondeusen och klipper bort hans blonda hår. Jona ler. En hög med hår ligger på golvet. Jona springer till spegeln. Han beundrar sin runda huvud. Igår hade jag klippt Jona igen. Allt var snyggt. Men idag gick det fel. Hans lillebror hade tagit sminket. Vi ropade på Jona. Han skulle vara försiktig. Då blev vi chockade. Han hade använt min rakhyvel för att göra en negativ tuppkam på sitt huvud. En bred landsväg från pannan till nacken. Krokig och sned. Ja, vad ska man göra då? Jag höll på att steka ägg, smöret var redan smält. Agnes tog fram rakapparaten igen. Jona ropade: ”Nej, inte rakad!” ”För sent”, sa Agnes. ”Det här ser inte bra ut heller.” Äggen fräste i pannan. Rakapparaten surrade på Jonas huvud. Barnen vid matbordet skrattade. Jona grät tyst. När de stekta äggen låg på allas tallrikar kom Jona gående. Han hade ett slätt, glänsande huvud. Precis som äggulan på hans tallrik. Jag frågade hans syster: ”Vad tycker du om Jonas huvud?” ”Inte snyggt”, sa hon. Jag frågade de andra. ”Inte snyggt”, ”fult”, ”ser dumt ut”. Mamma satte en mössa på Jona. ”Så där, ha den på huvudet de närmaste två veckorna.” Alla började äta. Jona skulle inte göra om det. Åtminstone inte en tredje gång.

Lektion tjugofem Hej fröken Svensson, Jag har hört från myndigheterna att du fyller år idag. Jag vill gratulera dig varmt. Jag kommer att tänka på lärobok ett, sidan sjutton, där vi gratulerade varandra genom att säga ”grattis”. Mitt studenthjärna visar då en kort film framför mina ögon. Jag ser ett barn på en loppmarknad som vill köpa en liten bil för sina fickpengar. Kronorna skramlar i hans ficka. En gammal svensk dam, en sådan mormor från en Astrid Lindgrens bok, knipar ihop ögonen och säger: ”Det kostar dig ingenting, ta den bara.” Barnet springer tillbaka till sin mamma, medan han ropar ”tack” över axeln och säger till sin mamma: ”Titta! Gratis”, varpå mamman svarar: ”Titta! Grattis.” – Nu förstår ni varför jag är så trött efter våra lektioner. Jag ser sådana filmer hela tiden under våra lektioner. Nyligen arbetade vi med bok ett, sidan trettiofyra, som handlade om riktningar. Jag kände då en kort stund av förtvivlan. Om ni har tid ska jag ta er med till den berättelsen, det tog tre sekunder, men jag behöver längre tid för att förklara. Jag föreställde mig att jag gick i en stor skog. Jag hade gått vilse. Jag var övermodig och hungrig. Jag hade plockat blåbär och fortsatte att plocka och kom allt längre bort från vägen. Jag var vilse. Plötsligt mötte jag en gammal man. Ni vet, en riktig svensk, klädd i norska kläder. Jag antog att han inte talade ett ord engelska, så jag var tvungen att fråga om vägen på svenska. Jag försökte: ”Vet du hur jag kommer ut ur denna skog?” Han tittade förvånat på mig. Jag ställde nämligen frågan innan jag sa ”hej”. En typisk holländsk egenskap. Han svarade: ”Du går här till vänster.” – Här stannade min hjärna upp. ”Venster” är ”fönster” på nederländska, så jag trodde att jag skulle gå till fönstret. Jag svarade: ”Men här finns inget fönster alls i skogen!” Han tittade oförstående på mig, men kom på den lysande idén att vända sig hundraåttio grader så att hans vänster nu var höger. Han försökte: ”Du går här till höger.” Det förstod jag inte heller. ”Höger” betyder ”högre” på nederländska, så jag trodde att han ville att jag skulle klättra upp i ett träd. Jag svarade: ”Men kära man, jag är väl ingen ekorre?” - Han gav upp sina försök att visa mig vägen och sa: ”följ mig.” Jag följde honom, vänster, höger, över, under, längs och tvärs genom skogen, hans takt var snabb och konstant, tills vi kom till en T-korsning. ”Nu går du dit” och han pekade på vägen. Jag förstod inte ett ord av vad han sa, eftersom ”dit” på nederländska är ”detta”, men jag tackade honom hjärtligt och gick några meter, när jag hörde en bil köra förbi. Nu visste jag att jag var tillbaka vid skogens början. Jag tittade mig om, men mannen var borta. Jag har aldrig sett honom igen. Men jag måste erkänna att jag, efter sidan trettiofyra, aldrig mer tänkte på riktningarna. Hur som helst, det är roligt hur ord utvecklas. Det verkar som om nederländarna har tagit en annan väg än svenskarna när det gäller betydelsen av ett ord. Fönster blev hos oss ett fönster, hos er vänster, höger blev hos oss högre och hos er höger. Jag hoppas att ni kan guida mig genom denna labyrint av förvirring? I alla fall önskar jag er en trevlig födelsedag och säger återigen ”grattis”, och det är utan kostnad. P.S. Och när hon har levat Och när hon har levat Och när hon har levat uti hundrade år! Ja, då ska hon pluggar Ja, då ska hon pluggar Ja, då ska hon pluggar tills hon talar bra svensk!

Lektion tjugofyra Läxor: uppsats om skogen Hej fru Svensson, När jag berättade för dig att jag så gärna promenerar i den svenska skogen bad du mig skriva ner mina upplevelser i skogen i tvåhundrafemtio ord. Det var bara inte helt klart för mig om jag skulle skriva ner mina upplevelser i skogen eller om jag skulle skriva ner mina upplevelser som jag fått i skogen. Så är det med det svenska språket. Nåväl, igår gjorde jag båda delarna, men de upplevelser som jag skrev ner i skogen visade sig i efterhand vara oläsliga. Jag var förresten så upptagen med att hitta en torr plats i skogen där jag kunde sitta och skriva, att mina upplevelser huvudsakligen handlar om att hitta en torr plats i skogen att skriva på Idag gick jag tillbaka till skogen. Den här gången utan penna och papper. Bara med hjälp av mina ögon och minnet. En stor chansning, men jag har alltid morgondagen kva r.Den svenska skogen kan jag bäst beskriva med ett antal negativa kommentarer. Jag menar, de saker som den framför allt inte är. Den är inte trång, den är vidsträckt. Den är inte livlig, utan tyst. Om man inte står nära vildsvin, rävar eller en tjäder. Även om en hackspett också kan göra en hel del oväsen. I Nederländerna är skogen så liten och det finns så många människor att det kan stå en person bakom varje träd. En person som du då måste hälsa på. Mycket trångt och tryckande, tycker du inte? Åh, jag har redan skrivit tvåhundrafemtio ord. Tyvärr.

Lektion tjugotre Svart börjar, blå vinner Hej fru Svensson, Våra två äldsta söner har i flera dagar frågat oss om vi vill spela Risk. Vi har en stor hög med sällskapsspel på vinden och de är, med tanke på sin ålder, redo för de svåra spelen. Igår var alla tecken positiva. Det var inte för sent, pojkarna hade varit flitiga i skolan, de var snälla och rara och luktade fräscht. De hade diskat och stod med spelet i dörröppningen. Ja, då kan man ju inte säga nej. Spelet packades upp. Isaac valde svart, Aaron valde rött, Agnes valde rosa och jag valde blått. Jag placerade mina arméer i bland annat Sydafrika, Sibirien och Skandinavien och läste sedan min uppgift: ”besegra den gula armén”. Alla andra spelare hade placerat sina arméer på världskartan och läste också sina uppdrag. Isaac såg ledsen ut: ”Hur ska jag göra det?” mumlade han. ”Bara kasta och börja”, sa Agnes, och därmed var tonen för spelet satt. Agnes är fanatisk när det gäller spel. En gång svepte hon bort ett schackbräde från bordet när jag satte henne schackmatt på fyra drag. Kanske hade hennes spelgener gått i arv till något av våra barn. Jag visste inte. Vad jag visste var att det här skulle ta lång tid. Mycket lång tid. Och att alla var på helspänn. Mycket på helspänn. Mitt alternativa uppdrag var: ”erövra tjugofyra områden”. Jag räknade mina länder: elva. Tretton kvar. Isaac bestämde sig för att attackera mig. Han kastade sex, jag två. Han vann. Jag hade tio länder kvar. Han skrattade och tog en territoriell karta. Det var Aarons tur. Han hoppade över en tur och fick placera arméer. Det var min tur. Jag attackerade Agnes. – En liten disclaimer: jag attackerar bara Agnes när vi spelar sällskapsspel – Agnes sa: ”Nu börjar vi igen. Han är ute efter mig.” Jag kastade fem, hon kastade fyra. Jag vann. Jag hade mina elva länder igen. På världsscenen finns det många aktörer som älskar makt. Jag förstår hur det kan vara. Min träkloss brände i min hand. Jag ville ha mer, mer, mer och se mindre, mindre, mindre rosa. Jag attackerade Agnes. Jag kastade en. Hon sex. Det är ingenting. Jag kastade fyra, hon fem. Ingenting igen. Agnes skrattade: ”Kom igen!” Det fick Isaac att skratta. Jag valde den diplomatiska vägen och tog en territoriell karta. Så spelade vi i två timmar tills jag bara hade tre länder kvar. Agnes fick tolv arméer varje tur, så allt pekade på att hon skulle bli den stora vinnaren. Isaac blev ständigt attackerad av henne och förlorade tre länder varje tur. Han tyckte inte det var roligt. Han kastade sin tärning hårdare och hårdare på bordet, i hopp om att han skulle kasta en sjua. Aaron sov nästan. Men, som det ofta går. Även i livet. När två hundar slåss om ett ben, går det tredje iväg med det. Agnes och Isaac bråkade så mycket och jag var bara en liten spelare för dem. Agnes förlorade arméer varje tur genom att attackera och Isaac förlorade arméer varje tur genom att försvara sig. Under tiden kunde jag peppa min armé och stärka dem. Jag hoppade över en tur, och en till, och en till, och sedan... äntligen... attackerade jag! De andra spelarna tänkte: ”Åh, vad gulligt. Den blå armén ska också göra något.” Och genom att de underskattade mig kunde jag vinna mark. Varje tur vann jag tre länder och innan de andra insåg att den lilla valpen hade blivit en vuxen rottweiler var jag för stor för att kunna motstå. Jag slog till, attackerade och sopade bort rosa, svart och rött från bordet. Agnes kastade sina tärningar, men det blev bara ettor och tvåor. Isaac såg alltmer bedrövad ut, men det hjälpte inte. Jag attackerade Tyskland, Skandinavien och Ryssland, jag tog Västafrika och ja, till och med Madagaskar. ”Det är inte roligt så”, sa Agnes. ”Nej, men!” ropade Isaac. Men min armé lyssnade inte. Den krossade deras stolta, lata arméer. Jag räknade... ett, två... tjugotre, tjugofyra, vunnet! Aaron vaknade med ett gäspande av mitt segerskrik. Agnes gav mig motvilligt en hand. Isaac var otröstlig. Det var en underbar spelkväll. ”I morgon igen?” frågade jag, medan jag förvånat tittade på min blå världskarta. ”NEJ!” ropade alla i kör. Jag tänkte: ”Det är en dubbel seger! Att vinna och slippa spela brädspel på ett tag.” Tills Aaron stod vid min säng i morse: ”Ska vi spela Risk igen ikväll, pappa?”

Lektion tjugotvå Hej fröken Svensson, Salt har fått en ny betydelse för mig. Som du vet kommer jag från Nederländer och där har vi Nordsjön. Den havet är salt, det havet är bränselsalt. Kanske beror det på att det simmar så mycket salt sill i det. Det vackraste stället i Nederländerna tycker jag är sanddynerna och de breda stränderna, och även när man går genom sanddynerna mot havet kan man känna saltet på läpparna. I Nederländerna äter vi också gärna salt pommes frites, salt lakrits och framför allt salt sill. Det är rå sill som man sätter i munnen med svansen först. Därefter stänger man käkarna så att sillen äts bit för bit. Med en lök och en gurka. Jättegott! naNär jag gick in i en svensk stormarknad blev jag förvånad över mängden sill. Si med socker, sill med kanel, sill med vinäger, med kryddnejlika, dill, senap, fiskrom och rödlök. Det finns fler burkar med sill än det finns brödsorter. Jag visste inte vad jag skulle välja, så jag tog den första bästa burken. Nu måste jag betona att vi älskar sill. Vi äter sill. Människor som hos oss i Nederländerna åker till sjukhuset får först en sill-infusion. Men den här sillen spottade vi ut. Jag är ledsen, fru Svensson, men sill med socker och kanel? llVisste du att den kombinationen är straffbar i trettiotvå länder? Nyligen föll en container med socke och kanel i havet, vilket ledde till att en stim sill ändrade sin vanliga simväg till Norge ändrade och simmade till Sydafrika. Det var en katastrof. De var helt utmattade. Även i burken låg bitarna av sill till vänster och kanel och socker till höger. De lät sig inte blandas. Men på burken stod det: ”skaka före användning” och jag var så dum att jag lydde. r I Nederländerna säger vi: ”En åsna snubblar inte två gånger på samma sten”, men några månad senare tog jag snabbt en burk och återigen fick jag tag i socker och kanel. Tillverkaren av kanelhering märkte till och med en liten ökning i sin omsättning det kvartalet, vilket gjorde honom övermodig och han beställde en extra container. erFörra veckan var jag därför mycket kritisk och valde inte en burk, utan en hink. På ingredienslist stod det: Clupea harengus, salt, vatten. Jag drog en lättnadens suck, köpte lite svenskt tunnelbröd, crème fraîche och såg fram emot en härlig kvällssnack. Vi öppnade hinken och jag tog genast en tugga. Det var ett dumt drag. Jag smakade salt som jag aldrig smakat salt förut. Det kändes som om jag hade simmat i Nordsjön i en kvart med öppen mun. Mina läppar brände. Jag fick magsyra. Jag drack ur kranen. Först efter en stund började jag smaka sill. anSvenskar, varför gör ni allt för att dölja den underbara sillens smak med så starka smake Sill är ju så god i sig! Man kan väl bara lägga rå sill i en burk och låta den jäsa i ett år? Den här hinken kunde förstås vara ett misstag från tillverkarens sida. Kanske hade de välte saltkaret när de packade eller råkat fylla en hel sats hinkar med havsvatten, men jag köper inte en andra hink för att vara säker. Åh nej. Lite för salt för mig.

Lektion tjugoen Hej fröken Svensson, Hösten har kommit och det innebär mycket kratta och när man står ute och arbetar är det för vissa människor en anledning att småprata. Ni känner mig, så det blir också mycket skratt. Skratta och kratta. När löven är sopade ihop i en hög flyger dörren upp. Sex barnfötter kommer springande. Ett ögonblick hör jag ingenting. Det är den halva sekund då inga barnsteg hörs. Om man skulle ta en bild just då skulle man se sex barnfötter sväva i luften, med kropparna ovanför, huvuden med ögon som bara ser en sak: högen med löv. Hoppa och springa. Pats! Barnen landar nästan samtidigt i sängen av gult, rött och orange. Det skrattas och skrålas. De rullar runt, reser sig upp och hoppar igen. Löv flyger igen genom luften och igen. Jag står på avstånd och tittar. Som pappa kan man njuta av detta. Barnen knuffar varandra i högen, en mjuk landning, ingen har skadat sig, ingen gråter. Knuffa och falla. Efter några minuter springer barnen genom en regn av löv. Löv överallt. Som om jag inte hade krattat. Att kratta är också en dum sysselsättning. Jag har bättre saker att göra. Jag kunde läsa, studera, äta fika eller delta. Nej, jag är för gammal för det. Att kratta löv är inte det dummaste man kan göra. Det är att blåsa löv. Mycket ljud, mycket luft, löv från A till B och sedan från B till C och sedan från C till A. Meningslöst arbete. Kratta och blåsa. På tal om att blåsa löv. Har jag redan sagt att det är en dum sysselsättning? Jag förstår inte de där människorna. En så stor maskin. Öronskydd på och sedan blåsa. Varför måste löven flyttas? Jag såg en gång en man som blåste löv en hel eftermiddag. Sedan kom det storm och regn och alla löv fastnade på gräset. Och då förväntar man sig att han börjar om igen nästa dag. Men det händer aldrig. Storm och regn. Allt detta funderar jag på medan barnen springer, hoppar och kastar löv. Min yngste son blir knuffad på den plats där lövhögen låg. Han faller långsträckt i gräset. Det gjorde inte ont, men det var inte roligt. Barnen tröstar varandra och tittar på de tiotusentals löven omkring sig. Hur ska vi få en hög igen, hör man dem tänka. Titta och tänka. Jag säger: spring en runda, så räfsar pappa ihop löven till en hög igen. Sex barnfötter springer iväg. Jag räfsar igen. Jag flyttar löven. Efter fem minuter är det en hög igen. Jag behöver inte ropa på barnen. De tar sats och hoppar mitt i högen, som nu verkar större och högre. Pappa hinner precis dra bort räfsan. Vad glada de är. De skrattar och skriker som lekande rävar. Jag njuter på avstånd. Jag tittar på min räfsa. Ska jag städa upp? Absolut inte. Skratta och kratta.