På insidan av mina ögon

Lektion tjugofem


Hej fröken Svensson,

 

Jag har hört från myndigheterna att du fyller år idag. Jag vill gratulera dig varmt. Jag kommer att tänka på lärobok ett, sidan sjutton, där vi gratulerade varandra genom att säga ”grattis”. Mitt studenthjärna visar då en kort film framför mina ögon. Jag ser ett barn på en loppmarknad som vill köpa en liten bil för sina fickpengar. Kronorna skramlar i hans ficka. En gammal svensk dam, en sådan mormor från en Astrid Lindgrens bok, knipar ihop ögonen och säger: ”Det kostar dig ingenting, ta den bara.” Barnet springer tillbaka till sin mamma, medan han ropar ”tack” över axeln och säger till sin mamma: ”Titta! Gratis”, varpå mamman svarar: ”Titta! Grattis.” – Nu förstår ni varför jag är så trött efter våra lektioner. Jag ser sådana filmer hela tiden under våra lektioner.

Nyligen arbetade vi med bok ett, sidan trettiofyra, som handlade om riktningar. Jag kände då en kort stund av förtvivlan. Om ni har tid ska jag ta er med till den berättelsen, det tog tre sekunder, men jag behöver längre tid för att förklara. Jag föreställde mig att jag gick i en stor skog. Jag hade gått vilse. Jag var övermodig och hungrig. Jag hade plockat blåbär och fortsatte att plocka och kom allt längre bort från vägen. Jag var vilse. Plötsligt mötte jag en gammal man. Ni vet, en riktig svensk, klädd i norska kläder. Jag antog att han inte talade ett ord engelska, så jag var tvungen att fråga om vägen på svenska. Jag försökte: ”Vet du hur jag kommer ut ur denna skog?” Han tittade förvånat på mig. Jag ställde nämligen frågan innan jag sa ”hej”. En typisk holländsk egenskap.
 
Han svarade: ”Du går här till vänster.” – Här stannade min hjärna upp. ”Venster” är ”fönster” på nederländska, så jag trodde att jag skulle gå till fönstret. Jag svarade: ”Men här finns inget fönster alls i skogen!” Han tittade oförstående på mig, men kom på den lysande idén att vända sig hundraåttio grader så att hans vänster nu var höger. Han försökte: ”Du går här till höger.” Det förstod jag inte heller. ”Höger” betyder ”högre” på nederländska, så jag trodde att han ville att jag skulle klättra upp i ett träd. Jag svarade: ”Men kära man, jag är väl ingen ekorre?” -

Han gav upp sina försök att visa mig vägen och sa: ”följ mig.” Jag följde honom, vänster, höger, över, under, längs och tvärs genom skogen, hans takt var snabb och konstant, tills vi kom till en T-korsning. ”Nu går du dit” och han pekade på vägen. Jag förstod inte ett ord av vad han sa, eftersom ”dit” på nederländska är ”detta”, men jag tackade honom hjärtligt och gick några meter, när jag hörde en bil köra förbi. Nu visste jag att jag var tillbaka vid skogens början. Jag tittade mig om, men mannen var borta. Jag har aldrig sett honom igen. Men jag måste erkänna att jag, efter sidan trettiofyra, aldrig mer tänkte på riktningarna.

Hur som helst, det är roligt hur ord utvecklas. Det verkar som om nederländarna har tagit en annan väg än svenskarna när det gäller betydelsen av ett ord. Fönster blev hos oss ett fönster, hos er vänster, höger blev hos oss högre och hos er höger. Jag hoppas att ni kan guida mig genom denna labyrint av förvirring? I alla fall önskar jag er en trevlig födelsedag och säger återigen ”grattis”, och det är utan kostnad.
 

P.S.
 
Och när hon har levat
Och när hon har levat
Och när hon har levat uti hundrade år!
Ja, då ska hon pluggar
Ja, då ska hon pluggar
Ja, då ska hon pluggar tills hon talar bra svensk!

Av Timon 26 februari 2026
Lektion trettiosex Hej fröken Svensson, I Nederländerna kan man se mycket på en persons ansikte när man bjuder in någon på kaffe. Om de svarar ”okej” på ett frågande sätt, är det oftast nej. Om de tar fram sin kalender, har de verkligen inte lust, och om de gör sig besväret att titta på sin fru och fråga: ”Har vi något på tisdagskvällen om två veckor?”, kommer de att göra allt för att slippa komma på kaffe. I Sverige borde det väl inte vara annorlunda? Vänta lite. Det var en retorisk fråga. Du behöver inte svara på den. I Sverige är det annorlunda. I Sverige är det väldigt annorlunda. Jag ska berätta om mina erfarenheter hittills. Om jag bjuder in svensken på kaffe och reaktionen inte är direkt positiv, har jag 0 % chans att de kommer. Om de reagerar positivt har jag i genomsnitt 15 % chans att de kommer, och om de själva föreslår ett datum inom tio dagar har du i genomsnitt 25 % chans att de kommer. Om de nämner en dag och tid inom 3 sekunder efter din muntliga inbjudan, har du mellan 25 och 40 procents chans. Om de sitter på din soffa och dricker kaffe inom en vecka, kan du vara ganska säker på att de faktiskt kommer. När du skickar ett sms eller ett e-postmeddelande fungerar det lite annorlunda. Jag skickar: ”Det skulle vara trevligt att bjuda in er på kaffe.” Inom en minut får jag svar: ”Ja, det skulle vara trevligt.” Jag svarar: ”Har ni tid den här veckan?” Jag får inget svar. Tre veckor senare, när du träffar personen i verkligheten, frågar han: ”Hade du också problem med internet? Jag kunde inte skicka e-post på tre veckor.” Om jag har mellan 15 och 40 procents chans att de kommer, avbokar de ofta på följande sätt. A De kommer inte. De skickar ett meddelande om att de har dubbla bokningar. B De kommer inte. Man hör ingenting mer. Om man senare vågar fråga om det, frågar de: ”Åh, menade du i februari?” Den vanligaste ursäkten i Sverige är dock inte en fullspäckad kalender, utan förkylning. Förresten, jag satt nyligen vid ett bord med några svenskar och vi hade det väldigt trevligt. Vi skrattade. Plötsligt sa jag: ”Jag känner till er hemlighet.” Det blev genast musstilla. En stark man med bred bröstkorg hostade lite och frågade: ”Eh... eh... hemlighet?” – ”Ja”, sa jag, ”om er förkylningsursäkt.” Då var det som om jag hade strött salt på en snigel. Som om jag hade smugglat en statshemlighet över gränsen. Alla rodnade. Det följde en pinsam tystnad. Sedan frågade en av dem: ”Vill någon ha en kanelbulle?” Alla ropade ”ja!”, även de som hade en glutenfri diet. Det går naturligtvis ingen på. Sverige, landet där det kan vara minus trettio grader. Där det snöar och snöar och snöar. Svenskarna är härdade generation efter generation. Ingen blir förkyld där. Feber får man bara mellan bastubadningarna. De får bara rinnande näsa när de knaprar på röda chilifrukter. Att just det landet skulle använda förkylning som en ursäkt för att slippa ett möte, det tror naturligtvis ingen på. När jag bjuder in någon nu ger jag dem mitt visitkort med telefonnummer. På baksidan skriver jag: ”Om du av någon anledning inte kan komma, hoppas jag att du blir frisk snart” med en blinkning. Jag ger dem också ett paket näsdukar. Sedan dess har ingen avbokat på grund av förkylning, men plötsligt har det gjorts en hel del dubbla bokningar.
Av Timon 26 februari 2026
Lektion trettiofem Hej fröken Svensson, Förra veckan fick jag 27 slipsar med posten. Damen hade skickat dem snyggt och damen i den blå bussen hade levererat dem snyggt. Av en slump hade min fru köpt en slipsställning så att jag kunde hänga upp alla slipsar i min garderob. Vilken kakofoni av färger! Hela kvällen provade jag slipsarna. ”Vad tycker du om den här?” ”Den är fin.” ”Vad tycker du om den här?” ”Den är också fin.” ”Och den här?” ”Fin.” Alla slipsar knöts runt min hals tills märkena blev synliga i min hud. Några dagar senare satt jag återigen framför min dator. Eftersom jag hade sökt efter slipsar dök det återigen upp annonser för slipsar. En loppis sålde ett parti slipsar för bara 200 kronor. Jag blinkade med ögonen. Det var inte 27 slipsar, inte 37 slipsar, utan 47 slipsar! Mitt pekfinger låg över vänster musknapp. Mitt finger darrade. Mitt finger tvekade. Sedan tänkte mitt pekfinger: varför inte, och tryckte på knappen. Jag hörde ett klick. Köpet var definitivt. Säljaren, återigen en dam, sålde dem gärna. Hon luktade pengar och hade inget med slipsar att göra. Jag köpte en paketetikett för 1 kilo och betalade. Nästa dag fick jag dock ett obehagligt meddelande från henne. 27 slipsar väger mindre än ett kilo, men 47 slipsar gör det inte. Jag var tvungen att betala extra. Ett paket till Sverige som väger mindre än ett kilo är överkomligt, men ett paket som väger mer än 2 kilo är plötsligt mycket dyrare. Jag tänkte: slipsarna får under inga omständigheter kosta mer än 10 kronor styck, inklusive fraktkostnader. Annars är det inte roligt längre. Då kan jag lika gärna köpa dem på en svensk loppmarknad. Jag bestämde mig därför för att dela upp slipsarna på två paket. De följande dagarna dök det upp fler och fler annonser med slipsar. Jag blev galen. Det verkade som om alla gjorde sig av med sina slipsar. Det var en epidemi av slipsar. Jan sålde femton slipsar, Piet sålde 22 slipsar, Henk sålde 35 slipsar. Jag är bokförare och vet att när marknaden är mättad sjunker produktens värde. I mina tankar såg jag sopcontainrar fulla med slipsar, bulldozers med högar av slipsar vid sopförbränningen, ett slipsförbud i herrbutikerna, högst en per hushåll, för miljöns skull! På natten sov jag oroligt. Jag gick genom skogen och såg älgar med slipsar på sig. De jagade mig. Jag sprang iväg och fastnade i ett spindelnät av slipsar, jag kom inte loss, de satt fastknutna runt mina handleder, hals och anklar. Jag såg träd med blad fulla av silkesmaskar, under varje träd satt en thailändsk kvinna och vävde siden. Jag hörde ljudet av tusen symaskiner. Plötsligt blev himlen grå och det regnade slipsar. Spetsarna var vassa som rakblad. Jag var tvungen att undvika dem. Jag kunde knappt ta mig till sängen utan att skada mig. Och då vaknade jag. Min fru frågade: ”Vad är det med dig?” Jag suckade och berättade om min dröm. Hon lyssnade tålmodigt. Sedan sa hon: ”Kanske är det här ett tecken på att du inte ska köpa några slipsar mer?” Jag suckade och tittade upp i taket. Jag behövde tid för att smälta denna visdom. Sedan suckade jag igen och sa: ”Låt oss först vänta och se vad som händer med de 47 slipsarna.”
Fler inlägg