Lektion sexton - Hej fröken Svensson, Det blir kallare ute och då blir man naturligtvis sugen på mer mat, så vi lagade linsgryta. Jag vet inte om det är särskilt svenskt, men det kommer vatten ur kranen och man kan köpa linser i mataffären. Jag kokade en stor gryta med härlig, tjock, brun linsgryta. Jag ropade på barnen att det var matdags och även mamman kom och satte sig vid bordet. Barnen fick var sin djup tallrik med linsesoppa. En djup tallrik med två stora träskedar i. Som man ser i en gammal engelsk film av Charles Dickens, där barn får en stor sked vattnig havregrynsgröt serverad av en gammal svettig dam med en vårt på näsan. Aaron tittade på sin tallrik med den bruna substansen. Man såg hur hans mungipor plötsligt krökte sig och han kunde inte låta bli att jämföra soppan med något som linsesoppa aldrig får jämföras med. Maartje skrattade mycket åt det och när mamma fick sin tallrik tyckte hon att det var nödvändigt att upprepa jämförelsen. Mamma avbröt henne med ett högt: ”Nej! Vi pratar inte om det vid matbordet.” Jag måste förtydliga att vi inte är en familj som pratar om äckliga saker vid matbordet. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, så är det jag beskriver nu ett undantag. Även tvåårige Christoph fick sin tallrik fylld. Efter bordsbönen började alla smaska gott. Alla visste att soppan var varm och att man måste blåsa på den, utom Christoph. Han skrek: ”Aaaaah... soppan är varm!” Jag rådde honom att blåsa på den och visade honom hur man gör. Det fick honom att skratta. Han försökte också. Alla tyckte om soppan. Den smakade jättegott. Isaac tog en andra tallrik och en tredje, och när alla började på andra omgången skrek Agnes plötsligt. Jag måste förtydliga att vi inte är en familj som skriker vid matbordet. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, är det jag nu beskriver ett undantag. ”Vad är det som händer?” ropade jag. ”Titta!” Agnes pekade på Christoph, som njöt av soppan. Men på grund av kylan hade Christoph också en rinnande näsa. En stor slemtråd rann från hans näsa, nästan ner i hans soppskål. Det var hemskt att se på. Alla tittade bort. Aaron ropade: ”Nu är hans soppa riktigt salt!” Den kommentaren fick barnen att vilja titta på Christoph och hans snorsoppa igen. Strängen med snot hängde fortfarande kvar och varje gång han tog en sked soppa bröt han av strängen och resten föll ner i hans soppskål. Varifrån allt kom vet jag inte, men vid varje sked hade han en ny sträng hängande från näsan. Agnes äcklades. Jag också. Barnen skrattade högt. Christoph märkte ingenting. Han var fortfarande upptagen med att blåsa på varje sked, även om hans soppa, på grund av de nödvändiga tillsatserna, nu hade svalnat ordentligt. Agnes sa mycket träffande: ”Jag kan inte längre se vad som är soppa och vad som är snot.” Maartje skickades iväg för att hämta en servett, som användes för att torka Christophs näsa ordentligt. Jag måste förtydliga att vi i familjen normalt sett iakttar alla bordsskick. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, så är det jag nu beskriver ett undantag. Soppan var en stor succé. Barnen hade inga problem och tog omgång efter omgång, men vi hade tappat aptiten. Vid ett visst ögonblick börjar man smaka på det man ser, och soppan var redan lite för salt. När alla hade ätit klart tittade de alla på Christoph som log mycket nöjt. Hans näsa började producera igen och han hade en mustasch och skägg av linsesoppa, så han fick duscha och måltiden var över. Vi kommer att äta linser ofta i vinter, vi har 10 kilo i lager, men om jag har modet att göra det är en annan fråga.

Lektion femton - Hej fröken Svensson, Jag stod på en stege igen den här veckan. Jag skulle måla ett hus. Det låg vid skogsbrynet. Helt avskilt. Jag bestämde mig för att ställa upp en högtalare och lära mig svenska fraser. Ljudlektionen var inställd på repetition. Jag klättrade upp på stegen med min yoghurtbägare med Falun röd färg och började måla träverket. ”Jag ser en pojke. Vad gör pojken? Pojken sover.” ”Chicago är väldigt annorlunda jämfört med Boston." ”Var försiktig med körningen.” ”Han är väldigt irriterande.” Det fanns en hel del dumma meningar. Alldeles för specifika för en nybörjare som jag. Jag upprepade alla meningar medan jag målade med långa drag med den röda färgen. Ljudlektionen innehöll tjugo meningar och eftersom jag hade satt den på repeat kom de tillbaka varannan minut. Egentligen var det meningslöst eftersom mina tankar vandrade iväg av tristess. Jag tänkte på skogen, på den underbara doften av höst, på fika, på middagen ikväll, på predikan jag skulle hålla nästa vecka, på mina barn, på om jag hade tillräckligt med färg i min burk, osv. ”Dag och dag.” ”Det är en bra idé.” ”Isen är inte tillräckligt tjock här ännu.” ”Hjälp mig.” Ljuden som kom från högtalaren, som stod ganska högt på denna tysta plats, försvann i bakgrunden och tystnaden på denna plats och mina tankar tog över. Ibland, mellan tankarna, kom en del av en mening medvetet förbi och jag upprepade den: ”helt annorlunda än Boston.” Och sedan förlorade jag mig igen i mina tankar. Det var en löjlig scen som många svenskar skulle skratta åt. ”Får jag tala med fru Smith, tack?” ”Jag måste handla idag.” ”Han är ute och promenerar.” ”Jag har ätit för länge sedan.” När min yoghurtbägare var tom hade jag hört denna serie meningar minst fyrtio gånger. Fraserna hade etsat sig fast i mitt undermedvetna, men jag kunde inte upprepa en enda av dem. Jag packade ihop mina saker och gick hem. Nästa dag hade jag ett samtal med en svensk dam och plötsligt sa jag: ”Ja, det är en bra idé.” Jag var stolt. Det lät så professionellt. Så svenskt. På natten, när vi sov, vaknade min fru plötsligt av ett konstigt ljud. Hon tände lampan och såg mig slå med min högra hand i luften, medan jag ropade: ”Var försiktig med körningen! Var försiktig med körningen! Chicago är väldigt annorlunda jämfört med Boston. Hjälp mig!” Jag hade en tjock svettpanna. Agnes ropade: ”Timon!” och jag vaknade med ett ryck. Jag behövde hämta andan. Jag hade drunknat i en stor burk röd färg och ropade på hjälp på mitt bästa svenska, men ingen svensk stannade för att hjälpa mig, eftersom de inte förstod mig!” Agnes gjorde en varm kopp ”Oh Boy” åt mig och vi gick och la oss igen. Nästa morgon bestämde jag mig för att inte längre lyssna så slarvigt på ljudlektionerna. Det verkade som om meningarna hade gjutits in omedvetet och befann sig i ett sidorum i min hjärna. Där satt de fångna tills i natt, då de med våld trängde sig på mig. Kanske är det bättre att sluta lyssna på ljudlektionerna helt och hållet, vad tycker du, fröken Svensson? I alla fall sa Agnes att de svenska meningarna kom ut väldigt flytande. ”Det lät väldigt professionellt.” Så i mina drömmar kan jag prata svenska, nu gäller det bara att lära mig när jag är vaken.

Lektion åtta - Hej fröken Svensson, Den här veckan har jag målat ett svenskt hus. Det var ett underbart jobb. Normalt sett kommer turister inte längre än att beundra dessa hus mot en bakgrund av sjöar, kullar, berg och dalar. På avstånd. Som ädelstenar i landskapet. Jag betraktade ådrorna, sprickorna, bucklorna och de alldeles för långa spikarna. Till och med splittrorna i min hud. På så sätt kommer Sverige väldigt nära. Jag hade en stor burk med dyr vit zinkfärg längst ner på min stege. Jag hällde lite i min yoghurtbägare. Månaderna innan hade vi slipat bort allt. Nu kunde jag äntligen sätta igång med min pensel. Jag klättrade upp, tolv steg, stegen gungade. Agnes, min fru, kom springande. Med en snabb handrörelse grep hon tag i min stege. Hon trodde att jag skulle falla. Men det gjorde jag inte. ”Jag faller verkligen inte!” ropade jag uppifrån. ”Ja, inte nu längre!” ropade hon nedifrån. Ja, så kan man vinna varje diskussion. I Nederländerna säger vi: ”Ogräs förgås inte.” Så jag ropade: ”Ogräs förgås inte.” Hon ropade genast: ”Du är inget ogräs!” Det var väl sagt. Konstigt att man bara får sådana komplimanger när man står på en stege. Åtminstone är det inte riktigt en komplimang att säga ”du är inte ogräs”. Men jag tolkade det så. Från sex meters höjd ser allt ljusare ut. Jag målade vitt på det blanka träet och hon höll i stegen. Jag kunde inte låta bli att gunga lite då och då. Precis när hennes hand slappnade av lite. Det är såna skämt man gör i äktenskapet. Det får man väl göra. Jag kände mig ändå lite obekväm med att hon stod och väntade på mig längst ner på stegen. Det är inte så kul att måla då. Jag klättrade ner. Hon tittade upp igen, skrämd. ”Kaffestund”, ropade jag. ”Redan?”, ropade hon. ”Ja, varför inte? Vill du stå under en stege hela förmiddagen med en stel hand?” En kvart senare höll hon inte i en stege, utan en kaffekopp. Jag tittade henne djupt i ögonen och sa: ”Stegen faller verkligen inte. Den står stadigt och vacklar inte.” Hon lät sig övertygas. Jag målade ensam resten av eftermiddagen. Stegen vacklade inte. Jag stod rakt upp. Solen sken. Färgen fäste bra. Men jag saknade handen. Jag saknade hennes hand.

Lektion ett - Hej fröken Svensson, Vi är här för att lära oss Svenska. Och vi lär oss svenska för att vara här. Ibland är något oklart. Suck, det har alla språk. Endast kärlekens språk är felfritt. Ni vandrar inte på promenad, men du går promenera på en trottoar. Varifrån kommer ett sådant franskt ord? Trottoir? Och en mening är en åsikt, bara en mening är en regel med ord. Det sista ordet slutar med en punkt, det är inte så konstigt. Vi ses på måndag. Eller är det ’På måndagen’ Och på måndagar’? Och den eviga konkurrensen mellan ETT och EN. ETT och EN går genom EN skog. Strax börjar grälet. Ett är avundsjuk. Varför säger vi inte ett skog? Varför måste skogen alltid tillhöra EN? En rycker han axlarna, Jag ligger bättre en tungan. De svenska orden rullar inte lätt över min tunga. De verkar vara kantiga ord. Min tunga är ofta i knut. Långsamt, långsamt tränas mina tungmuskler. Och promenera orden smidigt ur min mun. Och kan jag uttrycka min åsikt i bra meningar. Och kan jag undvika striden mellan EN och ETT. Det är min dröm att en dag kunna prata svenska. Kan tänka svenskt, kan drömma svenskt, kan svenska svenskt. Jag håller din hand, som min lärarinna fröken Svensson, och hoppas att ni kan hjälpa mig. Så länge min tunga i knut kommer fortfarande och jag över orden snubblar och faller i näsan. Förlåt mig, Sverige! Jag gör mit bästa.

Lektion sjö - Hej fröken Svensson, Vi har lyckat . Vi är ännu ett steg närmare att bli svenskar. Vi har bevisat oss själva. Nu hör vi verkligen hemma här. Vi har ätit surströmming! På internet gör man en enorm dramatik av de . Man ser människor hosta, skrika, kräkas och springa iväg. Som om fisken fortfarande lever och skriker BOE! när man öppnar burken. Det är förstås omöjligt. Fisken är förstås stendöd efter ett års fermentering. Men hur som helst, vi köpte en sådan burk. Inte så mycket för spektaklets skull, utan för att smak Numera är världen upp och ner. Dåligt är bra och bra är dåligt. Om man varnar för något som surströmming, är det bäst att ta det snabbt. Och mycket. Vi öppnade burken försiktigt ute i regne . Jag sköljde den bränselsaltade fisken ren och lät den rinna av. Jag tog en tallrik, en skiva svenskt tunbröd, gräddfil, rödlök och en hel sill. Det såg jättegott ut. Vi rullade upp brödet och tittade förvånat. Varför allt detta spektakel? Kräkningar och skrik, skrik och kräkningar. Det är väl inte nödvändigt? Det är bara fermenterad fisk Det är gott! Jag tog några sill och Agnes en. Sen tyckte hon att det räckte. Då låg det fortfarande en sill kvar i burken. Jag tänkte: det kan man inte spara, så jag kastade den bakom huset. Fisken mottogs väl av våra magar. Det gjorde oss gott. Är vi så konstiga eller betyder det att vi nu officiellt är svenskar? Eller båda delarna? Vi klarade natten bra. Även dagen efter. På kvällen väntade dock en obehaglig överraskning. Jag satt på soffan. På bordet stod en kaffekanna med kanelbullar. Men plötsligt kände vi lukten av fermenterad fisk! Det var konstigt! Luktade vi från överläppen – eller hade vi inte tvättat händerna ordentligt? Eller var det inbillning? Det dröjde inte länge förrän vi upptäckte var lukten kom ifrån. Vår hund, som låg och sov på soffan, luktade surströmming! Hon hade precis rullat sig i det. Hela hennes päls luktade ruttna fisk. Även hennes mun luktade det. Vår kaffe luktade det. Kanelbullarna luktade det. Det var inte meningen. Vi har lärt oss av detta misstag, men nu är vi säkra på en sak: Vår hund är nu också svensk!

Lektion tretton - Hej fröken Svensson, Vi letade efter svenska böcker och gick till en loppis. Det är en soptipp med fyra väggar, ett tak, bokhyllor och personal. All skräp från regionen förs dit och hamnar sedan hos människor i deras hem. Där måste det finnas en bok. Någonstans högst upp hittade vi en bokhylla med läroböcker i svenska och i barnavdelningen fanns det alla möjliga böcker för barn. Vi är ju fortfarande nybörjare när det gäller svenska. Jag föreställer mig vem som ägt dessa läroböcker och varför de gjort sig av med dem. Gick det inte som de tänkt sig? Eller var deras bokhylla för liten? Jag skulle vårda dessa böcker. Även om jag talade flytande svenska. Dessa böcker är var och en ett trappsteg, på min väg mot framgång. När vi gick tillbaka stod jag och tittade på en bokhylla. En ström av människor gick genom den trånga passagen mellan två skåp bredvid mig. En bokhylla var placerad ovanför den passagen. Jag såg i ögonvrån att en äldre dam inte såg bokhyllan och att hon skulle slå i huvudet. I en reflex grep jag tag i hennes överarm ganska hårt. Hon blev väldigt skrämd och stod som förstenad. Allt detta hände på en sekund. Paus En svensk pratar inte lätt med en främling. Det är min erfarenhet. Naturligtvis finns det undantag. Men att en helt okänd man, från ingenstans, griper tag i din arm så hårt, måste vara en tragedi för många svenskar. Och dessutom en holländsk man! Spela upp Hon tittade förskräckt på mig, hon tittade på skåpet framför sig, inne i hennes hjärnas grottor monterades allt ordentligt ihop till en historia. Plötsligt såg jag att hon förstod och hennes blick förändrades från absolut rädsla till avslappning. På ett ögonblick befordrades jag från hennes anfallare till hennes vän. Jag såg skillnaden ändras ända in i hennes pupiller. Hon såg glad och lättad ut. Allt detta hände på en sekund. Under tiden tittade vi fortfarande på varandra och jag hade fortfarande min hand på hennes arm. Fast jag kramade lite mindre hårt. Hon log och sa Tack sa mycket! Jag log också. Sedan kröp hon, med en obeskrivlig lycka i ansiktet, genom den smala passagen och var borta. Jag log fortfarande, medan mina ögon utan att registrera något gick över boktitlarna framför mig. Senare stod jag nere vid trappan och väntade på mina barn. Det är mannens öde: att vänta. Jag tittade mig omkring; överallt böcker, för många för att räkna. Skulle jag någonsin kunna läsa dem? Alla böcker är förstås inte värda att läsa. Många är det bättre att inte läsa. Plötsligt såg jag något i ögonvrån igen. Damen från tidigare snubblade på tredje trappsteget och ramlade. Hennes man grep tag i hennes kappa och hon kunde precis ta ett steg och undvika ett allvarligt fall. Alla i loppisen suckade lättade. Hon tittade förvånat på sin man. Sedan mötte hennes blick min för ett ögonblick. Paus Nu undrar du kanske om denna soptipp med fyra väggar hade blivit hennes gravplats om det inte hade funnits några män i hennes liv. Mer specifikt: om det inte hade funnits en svensk och en holländsk man. Denna rara svenska dam var i sina tankar hos sin väska, som innehöll en skörd av böcker. Det är källan till lycka för många svenskar; loppmarknaden, platsen där man gör fynd, men hon hade helt glömt bort att det fanns en gångväg. I tankarna var hon redan vid kassan, eller vid sin fåtölj, där hon kunde sitta och läsa. Spela upp Hon log försiktigt mot mig, fortfarande förvirrad av denna skräll. Jag log tillbaka. Hon fortsatte sin väg mot kassan, samtidigt som hon kände sig skrämd, skyldig och tacksam. I morgon skulle hon prata om detta med sin man, med ett bord med kanelbullar och kaffe bredvid sig och sin bok i knät. Med muskelvärk i vaderna och ett blå-lila handavtryck på axeln skulle hon inte glömma mig i första taget.

Lektion fyra - Hej fröken Svensson, Barnen hade många räkneuppgifter att göra den här veckan. Att knäcka hjärnan precis som hasselnötter. Barnen får logga in på en matematiktävling. Fröken Agnes har förberett övningar där. Det finns tusentals barn över hela världen på den webbplatsen. Både smarta och dumma barn är välkomna. Jona, min fyraårige son, har sina inloggningsuppgifter på ett biljet. Läraren Agnes har plastifierat kortet. Mot spillda drycker, smuts och babyspott. Jona loggar in. Han kan börja. Han söker det ”kakspelet” Ett djur har munnen öppen. Det sitter på plats tolv. Kakan hänger i luften på plats tjugofyra. Jona måste placera trampoliner så att kakan hamnar i djurets mun. Djuret smackar då högt och Jona skrattar. Jona placerar trampolinen på minus sex och klickar på godkänn. Kakan går sönder bredvid djuret. Djuret ser ledsen ut. Jona också. Jona försöker igen. Hans knubbiga barnfingrar rör datormusen och klickar någonstans. Kakan hamnar i munnen och Jona får poäng. Handlar det fortfarande om matematik? Det undrar du säkert som lärare. Svaret är inte så enkelt som man skulle kunna tro. Det är både ja och nej. Konsten är att Jona gör något roligt och att hjärnan samtidigt lär sig räkna. Det är en kedja av djur, kaka, trampolin, miss, om igen, trampolin, kaka, träff! Jona ler med sina stora runda kinder. ”Det gick bra, pappa!” Efter leken med kakorna måste han räkna guldfiskar, bygga block, slå flugor eller vässa pennor. Och i varje spel finns en summa gömd. Jona blir smartare och tjänar digitala guldmynt. Girigheten väcks snabbt. Fler kakor betyder fler guldmynt, och med dem kan Jona köpa ett flygplan. När han har gjort alla räkneuppgifter är han inte bara klar med grundskolan. Han är därför utbildad affärsman och konditor. Och det är vi föräldrar som skördar frukterna av det.

Lektion tolv - Hej fröken Svensson, Här är min konversationsövning. På Ikea Hej fröken, vet du var toaletten är? # Nej, ingen aning. Hej herrn, vet du var toaletten är? # Ja, men dit kommer man inte så lätt. Hur så? # På Ikea måste man följa pilarna och toaletten ligger efter lampavdelningen. Tror du verkligen att man måste följa pilarna? # Ja, det är det. Tycker du inte det? Nej, pilarna är bara en rekommendation. Ikea är en butik. De bestämmer väl inte hur jag går. # Men de är väl inte där utan anledning? De är satta upp så att folk utan att tänka på det går den väg som Ikea vill att de ska gå. .# Varför skulle de snälla människorna på Ikea vilja det? För att de vill sälja så mycket som möjligt till dig. # Jag tror inte att de tänker så. Ja, ja, du tror säkert att Ikea, ett miljardföretag, sysslar med välgörenhet? # Ja, det tror jag. Varför tror du det? # För att de svenska köttbullarna är så billiga. Och vad mer? # Man får fylla på sin cola obegränsat. Och? # Ja, jag kommer inte på något mer just nu. Herr, får jag väcka dig ur din dröm? Köttbullarna har blivit billigar eeftersom de är gjorda av pressat kycklingbenkött. Dessutom fick man först 12 bullar med en kopp tranbärssås och nu bara tio med en pappersmugg med tranbärssås. Som för övrigt bara innehåller 50 % tranbär. # Men du måste väl ändå erkänna att obegränsad cola är ett bra erbjudande? Den colan har blivit trettio procent dyrare och hur ofta fyller dupå din mugg? Två gånger? Tre gånger? # Nej, absolut inte. Då måste jag kissa jättemycket! På tal om att kissa, nu har jag kissat på mig. Tack så mycket.

Lektion fjorton - Hej fröken Svensson, Här är min konversationsövning. I supermarknad 1 Hej herr Persson, 2 Eh... hej 1 Trevligt att träffas här vid smöret 2 Ja, jag köper ingredienser till en rabarberpaj 1 Åh, gott, jag också. På tal om rabarberpaj, jag ville bjuda in dig till oss på fika 2 Eh... det går bra 1 Fantastiskt, när passar det dig? 2 Jag tror att jag har tid nästa vecka. 1 Fantastiskt, vilken dag? 2 Jag tror att nästa fredag passar bra, men jag måste kolla i min kalender först. 1 Ingen fara. Fantastiskt. Då ses vi fredagen den 22:a. 2 Ja, med förbehåll. 1 Inga problem. Fredag passar mig också bäst. 2 Eh... ja. 1 Vilken tid? 2 På eftermiddagen? 1 Klockan två? 2 Klockan fyra? 1 Halv tre? 2 Halv fyra? 1 Klockan tre? 2 Okej. 1 Fantastiskt. Har du några speciella önskemål när det gäller mat? 2 Nej, tack. 1 Glutenfritt? Sockerfritt? Laktosfritt? Smakfritt? 2 Nej, jag äter allt. 1 Fantastiskt. Gillar du choklad? 2 Vem gillar inte det? 1 Är det ett ja? 2 Ja. 1 Fantastiskt. Gillar du också salta smörgåsar? 2 Ja. 1 Och smörkaka? 2 Ja. 1 Kanske varm vaniljsås? 2 Låt mig säga det igen: jag äter allt. 1 Fantastiskt. Dricker du kaffe? 2 Självklart. 1 Vad har du i kaffet? 2 Mjölk och socker. 1 Rörsocker eller vanligt? Mjölk eller vispgrädde? 2 Sockret spelar ingen roll. Grädde är väldigt gott. 1 Grädden, vill du ha... 2 (avbryter) fru Karlsson, det spelar ingen roll. 1 Åh... eh... fantastiskt. Det skulle vara trevligt att få ta emot dig. 2 Ja. 1 ...i mitt ödmjuka lilla hus. 2 Ja, jag kommer... 1 Ja, jag också, jag... 2 Bra, bra. 1 Ses vi då? 2 Ja, bra, bra. 1 Det låter trevligt. 2 Ja, okej, vi ses, hej då. 1 Fantastiskt, men... 2 Är du fortfarande här? Nu vet jag. Vi ses nästa vecka, och om du säger eller frågar något mer kommer jag inte alls. Jag är trött på det här. 1 -Sväljer- ja... men... jag behöver ett paket smör till...