Lektion trettiosex Hej fröken Svensson, I Nederländerna kan man se mycket på en persons ansikte när man bjuder in någon på kaffe. Om de svarar ”okej” på ett frågande sätt, är det oftast nej. Om de tar fram sin kalender, har de verkligen inte lust, och om de gör sig besväret att titta på sin fru och fråga: ”Har vi något på tisdagskvällen om två veckor?”, kommer de att göra allt för att slippa komma på kaffe. I Sverige borde det väl inte vara annorlunda? Vänta lite. Det var en retorisk fråga. Du behöver inte svara på den. I Sverige är det annorlunda. I Sverige är det väldigt annorlunda. Jag ska berätta om mina erfarenheter hittills. Om jag bjuder in svensken på kaffe och reaktionen inte är direkt positiv, har jag 0 % chans att de kommer. Om de reagerar positivt har jag i genomsnitt 15 % chans att de kommer, och om de själva föreslår ett datum inom tio dagar har du i genomsnitt 25 % chans att de kommer. Om de nämner en dag och tid inom 3 sekunder efter din muntliga inbjudan, har du mellan 25 och 40 procents chans. Om de sitter på din soffa och dricker kaffe inom en vecka, kan du vara ganska säker på att de faktiskt kommer. När du skickar ett sms eller ett e-postmeddelande fungerar det lite annorlunda. Jag skickar: ”Det skulle vara trevligt att bjuda in er på kaffe.” Inom en minut får jag svar: ”Ja, det skulle vara trevligt.” Jag svarar: ”Har ni tid den här veckan?” Jag får inget svar. Tre veckor senare, när du träffar personen i verkligheten, frågar han: ”Hade du också problem med internet? Jag kunde inte skicka e-post på tre veckor.” Om jag har mellan 15 och 40 procents chans att de kommer, avbokar de ofta på följande sätt. A De kommer inte. De skickar ett meddelande om att de har dubbla bokningar. B De kommer inte. Man hör ingenting mer. Om man senare vågar fråga om det, frågar de: ”Åh, menade du i februari?” Den vanligaste ursäkten i Sverige är dock inte en fullspäckad kalender, utan förkylning. Förresten, jag satt nyligen vid ett bord med några svenskar och vi hade det väldigt trevligt. Vi skrattade. Plötsligt sa jag: ”Jag känner till er hemlighet.” Det blev genast musstilla. En stark man med bred bröstkorg hostade lite och frågade: ”Eh... eh... hemlighet?” – ”Ja”, sa jag, ”om er förkylningsursäkt.” Då var det som om jag hade strött salt på en snigel. Som om jag hade smugglat en statshemlighet över gränsen. Alla rodnade. Det följde en pinsam tystnad. Sedan frågade en av dem: ”Vill någon ha en kanelbulle?” Alla ropade ”ja!”, även de som hade en glutenfri diet. Det går naturligtvis ingen på. Sverige, landet där det kan vara minus trettio grader. Där det snöar och snöar och snöar. Svenskarna är härdade generation efter generation. Ingen blir förkyld där. Feber får man bara mellan bastubadningarna. De får bara rinnande näsa när de knaprar på röda chilifrukter. Att just det landet skulle använda förkylning som en ursäkt för att slippa ett möte, det tror naturligtvis ingen på. När jag bjuder in någon nu ger jag dem mitt visitkort med telefonnummer. På baksidan skriver jag: ”Om du av någon anledning inte kan komma, hoppas jag att du blir frisk snart” med en blinkning. Jag ger dem också ett paket näsdukar. Sedan dess har ingen avbokat på grund av förkylning, men plötsligt har det gjorts en hel del dubbla bokningar.
Lektion trettiofyra Hej fröken Svensson, ”Det finns också några sidor med.” Den unga kvinnan på andra sidan linjen försökte få mig att höja budet med tio euro, men jag hade redan bestämt mig. ”Jag bjuder tjugo, för jag måste också skicka dem.” Det blev tyst och sedan sa hon: ”Okej.” ”Okej, kan du packa dem ordentligt? Jag ordnar paketet.” ”Okej.” ”Tack så mycket, hej då.” ”Hej då.” Telefonsamtalet var slut och jag hade just köpt sjutton slipsar för mindre än en euro och åttio cent styck. Jag lade ner telefonen och blinkade till min fru: ”Det finns även några sidotygsslipsar med!” För försäljaren var det tjugo euro i potten från hennes farfars arv, hon kände inte till värdet. Hon skulle kunna sälja pärlor till svin. Hon hade bråttom. Hennes farfars lägenhet måste tömmas. För mig som köpare var det dock sjutton slipsar som var och en hade kostat minst femtio euro och, som det ofta är med slipsar, sällan hade använts. Medan jag njöt av mitt köp och drack en god kopp kaffe med en fylld kaka, rullades de sjutton slipsarna nu upp av någon på en metallbänkskiva och stoppades i en skokartong. De transporterades i cykelkorgen till närmaste postkontor. Där bars lådan av dussintals händer över tre landsgränser tills någon i uniform till slut ringde på dörren för att överlämna skokartongen. Det var förväntansglädjen. Då skulle jag hänga upp alla slipsar och beundra dem. Att bära slipsarna var efterglöden. Varje gång jag tittade i spegeln skulle jag skratta inombords igen. Om någon skulle säga: ”Vilken fin slips, den passar dig bra”, skulle jag nicka blygsamt. Som om jag bara hade knutit något runt halsen, något som fanns till hands, men samtidigt visste jag precis vad jag gjorde. All den mödan, allt arbete, alla resor, all glädje och alla komplimanger, för bara en euro och sjuttiosex cent per slips. Kaffet smakade så gott idag. ”Har du inte tillräckligt med slipsar?” frågade min fru, varpå jag svarade: ”En man har aldrig tillräckligt med böcker och slipsar, älskling.” ”Men du kan bara ha på dig en åt gången.” ”Det gäller även dina skor.” ”Nej, jag brukar ha på mig två åt gången.” ”Jag skulle gärna sätta på dig två slipsar, men då får jag nog inte igen min krage.” ”Om du tar en bit till av den fyllda kakan kommer du förmodligen inte heller att kunna knäppa din krage.” Hon skrattade över sin bok till sin man. Vi har ibland den märkliga vanan att härma andra par som käbblar med varandra, trots att vi är av samma skrot och korn. ”Hoppas att det inte kommer fler paket efter det här. Snart vet jag inte vad jag ska köpa till din födelsedag!” sa hon och fnissade. ”Det verkar enkelt: en bok eller en slips.” Båda skrattade och drack sin kaffe, medan en dam 800 kilometer bort suckade högt och rullade upp slipsar för mindre än minimilönen.
