Frågande adverb

Lektion trettio


Hej fröken Svensson,

 

Barn ställer många frågor. Dessa frågor kallas oftast för frågeadverb. Som lärare vet du att alla barn går igenom en fas där de ställer överdrivet många frågor. Det är okej att ställa frågor, men ibland kan de vara väldigt irriterande.

”Vart ska du?” ”Jag ska till skogen.” ”Varför?” Där har du det. Två frågeadverb: vart och varför. Om det bara var dessa två ord, skulle jag inte klaga, men det fortsätter med dessa frågeadverb. ”Jag vill gå en stund.” ”Varför?” ”För att jag vill tänka lite.” ”Varför?” ”För att jag lever och den som lever tänker.” ”Varför?” ”För att hjärnan inte kan stå stilla.” ”Varför inte?” ”För att stillastående innebär tillbakagång!” ”Varför då?” ”För att hjärnan, precis som hjärtat, inte kan tillåta sig att ta en paus.” ”Varför inte?” ”För att när hjärtat väl slutar slå kan det aldrig ta igen det förlorade blodet.” ”Varför inte?” ”För att vårt blod fortsätter att flöda.” ”Varför?” ”För att vårt huvud fortsätter att kräva blod!” ”Varför?” ”För att vi fortsätter att tänka.” ”Varför?” ”Därför!”
 
Ja, ibland måste man helt enkelt avbryta en sådan meningslös ström av frågor, annars fortsätter den bara. Men medan jag gick insåg jag att jag är privilegierad när det gäller mitt hjärta och min hjärna. Jag kan avbryta och stoppa den ständiga strömmen av frågor, men de kan aldrig sluta med den omättliga strömmen av blod och tankar. Ett barn är som en svamp. Det fortsätter att tänka och ställa frågor. Varje fråga är ett lager på den stora blockstapeln som är det mänskliga sinnet. Om blockstapeln är hög är du vis. Därför brukar jag normalt alltid delta i ett barns frågestund. Det är något pedagogiskt och jag som student älskar något pedagogiskt.
 
Och ja, nästa gång satt ett barn på mitt knä. Jag höll en kopp kaffe i handen och tog små klunkar. Jag sa något och då kom de frågande adverbierna: vart?, till vilket?, varför?, vid vilket?, med vilket?, i vilket?, av vilket?, varifrån?, vid vilket?, om vilket?, efter vilket?, på vilket?, för vilket?, varav? Och jag, tålmodig som jag är, svarade. Om och om igen, tills barnets hjärna var mättad. Det är en konst att inte upprepa sig. Min målarlärare brukade säga: ”Det handlar inte om slutresultatet, utan om processen.” Men i det här fallet är processen oerhört tråkig och slutresultatet är, förhoppningsvis, ett särskilt klokt barn.


Detta kloka barn slutar sedan att ställa frågor, precis som jag slutade dricka kaffe. Det kloka barnet smälter sedan alla svar och prövar dem på ärlighet och konsekvens. För ett barn märker genast när man avfärdar det med nonsens. Frågan är nu om det är mina svar som har gjort barnet klokt, eller dess frågor. Det är nämligen också en konst att veta när och hur man ska ställa rätt fråga.
 
Tidigare, under ledningsmötena där jag förde protokoll, var det alltid en konst att få med sin fråga i protokollet. Man behövde bara ställa en fråga en gång, som sedan antecknades. Direktörerna läste igenom protokollet efteråt och stötte då hela tiden på ditt namn. Det vittnade naturligtvis om stor klokhet om man alltid ställde relevanta frågor. Men det var också farligt, för man kunde ju också ställa en dum fråga och då blev man betraktad som någon som inte var helt närvarande. Då var det bättre att inte ställa några frågor alls.

Vi människor har oftast glömt bort att ställa frågor. Vi föredrar att ge svar. Varför egentligen? Genom att ställa frågor kan man uppnå mycket. Man kan suga visdom ur någon och man kan lära sig mer än man vill och man kan behålla sin far hos sig några minuter till, innan han går ut i skogen för att hitta sina egna svar.

Av Timon 11 januari 2026
Lektion trettiotre Hej fröken Svensson, Jag hade slagit i handen. Jag vet inte vad jag slog i. Plötsligt var min ringfinger öm och svullen. På den fingret hade jag, logiskt nog, en ring. Den har en rolig historia. För många år sedan träffade jag en tjej. I hennes ögon såg jag den långa listan med fördelar och jag gjorde anspråk på henne. Precis som en cowboy i en film kastar ett lasso över hornen på en av sina kor, precis som en bokhållare stämplar en faktura och precis som en fiskare kastar en krok genom kinden på en abborre, så kastade jag en guldring över hennes ringfinger. Den är min. Naturligtvis älskar inte en cowboy sin ko, en bokförare sin faktura och en fiskare sin fisk på samma sätt som jag älskar min fru. Den ringen är inte ett fängelse, utan ett stolt åtagande. Inte en ring som symboliserar ägande, utan beundran. Jag bar själv också en. Skulle en cowboy hänga sig, en bokhållare stämpla sin panna eller en fiskare pierca sin kind? Jag tror inte det. Men vi avviker från ämnet. Jag satt vid bordet med en guldring på en pulserande finger. Vi åt pommes frites. Fingret kändes som om det hade stekts tillsammans med potatisen. Jag berättade det för min fru. Hon såg bekymrad ut. Hon hade också haft en tjock finger fem gånger. Vid varje graviditet med ett av våra barn. Vid det tredje barnet var hon till och med tvungen att låta en juvelerare klippa av ringen. Inte särskilt romantiskt. Jag tänkte då att jag hellre ville ha en svart finger än en spricka i min vigselring. Jag tyckte att hon borde ha bitit ihop, men ja, ja. ”Får du bort det?” frågade hon. ’Nej’, svarade jag. ”Har du provat med tvål?” ”Tvålen är slut.” ”Detergent då?” ”Nej.” – Tystnad – ”Ge mig flaskan med olivolja.” Jag hällde lite olivolja över fingret och försökte dra, men det gick inte. ”Under kranen?” ”Gjort, det fungerar inte.” – Jag åt mina pommes frites och Agnes, min fru, gick iväg. Hon kom tillbaka med en glimt i ögonen och en idé i huvudet. Det brukar oftast gå hand i hand. ”Följ med mig.” Jag följde efter henne. Hon tog fram en rulle nylonfiskelinje. Jag tänkte: Nej, inte igen! Var är fiskekroken? Men hon utstrålade en sällsynt säkerhet, så jag höll klokt nog tyst. Hon stack in tråden under min ring och lindade den några varv runt min tjocka finger, vilket gjorde att svullnaden delades upp i små bitar. Min finger liknade en rå fläskrull. Hon drog i tråden som om hon drog ut en spik ur en träplanka. Om jag inte hade druckit mycket mjölk och haft starka ben hade hon dragit ur min finger ur led. Ringen försköts millimeter för millimeter, medan min smärtgräns närmade sig meter för meter. Hon drog och drog som om hennes liv hängde på det. Handlade det fortfarande om min finger eller fanns det andra motiv? Hon hade inte haft några problem att få på ringen då. Det gick ganska lätt. Bara genom att vara den fantastiska kvinna hon var. Inget svårt med det. Slut
Av Timon 3 december 2025
Lektion trettiotvå Hej fröken Svensson, Förra veckan har vi arbetat intensivt med vårt ordförråd. Vi har ett program där vi följer lektioner varje dag. För varje dag får man poäng. Om man har gjort alla dagar får man en veckolektion. För veckolektionen får man fler poäng och efter fyra veckor får man en månadslektion. Jag vill betona att vi inte får några pengar. Inga guldmynt, utan poäng. Många poäng, det är sant. Men värdelösa poäng som inte ens räcker till för att köpa en fluga ur ett spindelnät. Det var alltid så att en herre från Nederländerna, som hette Säckpipa3000, låg högst upp på poänglistan. Vi ansträngde oss i en månad och fick tolvhundra poäng, medan han fick fyra tusen poäng. Det var väldigt frustrerande. När en ny månad började tänkte vi att vi skulle störta denne herre från hans tron. Strax efter midnatt började vi öva. Dagles bra dagles bra poäng weekles weekles bra gjort utmärkt monthles poäng poäng bra allt bra. Så snart tuppen började gala började vi igen med våra lektioner. Det regnade poäng. Vi fortsatte till och med under fikapausen. ”Postkontoret ligger bakom den där byggnaden.” ”Får jag två biljetter till museet?” ”Jag vill gärna betala.” ”Får jag också familjerabatt?” ”Tidningen är väldigt billig.” Varje gång fick vi en grön bock. Allt var bra. Vi fick beröm av programmet och slog alla rekord. Inom två dagar hade vi fem tusen poäng. Vi lämnade alla spelare, inklusive Säckpipa3000, långt efter oss. Vi var bäst i världen. Men det väcker avundsjuka. Medan vi fortfarande övade såg vi Säckpipa3000 i vår backspegel. Han körde efter oss och kom allt närmare. Vi var förvånade. Hur var det möjligt att han kunde få så många poäng så snabbt? Vi visade inte det, men kände oss pressade. Mitt i kvällen skrek min fru genom rummet: ”Han har hunnit ikapp oss!” Jag tittade snabbt på poänglistan och såg att Säckpipa3000 inte bara låg på första plats, utan att han dessutom hade över åtta tusen poäng. Vi suckade. Jag satte på kaffe. Vi behövde en ny plan. Teammöte. Hur var detta möjligt? När jag kom tillbaka med två koppar bränsle blev jag återigen chockad. Säckpipa3000 hade nio tusen poäng! Detta stämde inte. Vi höll koll på poängen och tittade varje minut. Inom fem minuter hade han tiotusen poäng. Då visste vi. Säckpipa3000 fuskar! Det är omöjligt att få tusen poäng på fem minuter. Säckpipa3000 slutade förra månaden på fyra tusen poäng och nu hade han över tiotusen på två dagar. Vi stängde programmet och satte oss nedslagna på soffan. Vilken orättvisa. En suck, en klunk kaffe och ännu en djup suck. På kvällen, innan jag somnade, funderade jag på saken. Vi har kanske inte första platsen, men vi har andra platsen på ett ärligt sätt. Dessutom är det bara poäng. Vad är poäng egentligen? Framför allt lär vi oss svenska och det gör mig glad, fröken Svensson. Det kan inga poäng mäta sig med. Säckpipa3000 har ingen fröken Svensson, men det har vi. Han måste alltså konkurrera med de två flitigaste eleverna i Sverige och den bästa lärarinnan i Sverige. Stackars Säckpipa, du får gärna behålla dina poäng.
Fler inlägg