Frågande adverb

Lektion trettio


Hej fröken Svensson,

 

Barn ställer många frågor. Dessa frågor kallas oftast för frågeadverb. Som lärare vet du att alla barn går igenom en fas där de ställer överdrivet många frågor. Det är okej att ställa frågor, men ibland kan de vara väldigt irriterande.

”Vart ska du?” ”Jag ska till skogen.” ”Varför?” Där har du det. Två frågeadverb: vart och varför. Om det bara var dessa två ord, skulle jag inte klaga, men det fortsätter med dessa frågeadverb. ”Jag vill gå en stund.” ”Varför?” ”För att jag vill tänka lite.” ”Varför?” ”För att jag lever och den som lever tänker.” ”Varför?” ”För att hjärnan inte kan stå stilla.” ”Varför inte?” ”För att stillastående innebär tillbakagång!” ”Varför då?” ”För att hjärnan, precis som hjärtat, inte kan tillåta sig att ta en paus.” ”Varför inte?” ”För att när hjärtat väl slutar slå kan det aldrig ta igen det förlorade blodet.” ”Varför inte?” ”För att vårt blod fortsätter att flöda.” ”Varför?” ”För att vårt huvud fortsätter att kräva blod!” ”Varför?” ”För att vi fortsätter att tänka.” ”Varför?” ”Därför!”
 
Ja, ibland måste man helt enkelt avbryta en sådan meningslös ström av frågor, annars fortsätter den bara. Men medan jag gick insåg jag att jag är privilegierad när det gäller mitt hjärta och min hjärna. Jag kan avbryta och stoppa den ständiga strömmen av frågor, men de kan aldrig sluta med den omättliga strömmen av blod och tankar. Ett barn är som en svamp. Det fortsätter att tänka och ställa frågor. Varje fråga är ett lager på den stora blockstapeln som är det mänskliga sinnet. Om blockstapeln är hög är du vis. Därför brukar jag normalt alltid delta i ett barns frågestund. Det är något pedagogiskt och jag som student älskar något pedagogiskt.
 
Och ja, nästa gång satt ett barn på mitt knä. Jag höll en kopp kaffe i handen och tog små klunkar. Jag sa något och då kom de frågande adverbierna: vart?, till vilket?, varför?, vid vilket?, med vilket?, i vilket?, av vilket?, varifrån?, vid vilket?, om vilket?, efter vilket?, på vilket?, för vilket?, varav? Och jag, tålmodig som jag är, svarade. Om och om igen, tills barnets hjärna var mättad. Det är en konst att inte upprepa sig. Min målarlärare brukade säga: ”Det handlar inte om slutresultatet, utan om processen.” Men i det här fallet är processen oerhört tråkig och slutresultatet är, förhoppningsvis, ett särskilt klokt barn.


Detta kloka barn slutar sedan att ställa frågor, precis som jag slutade dricka kaffe. Det kloka barnet smälter sedan alla svar och prövar dem på ärlighet och konsekvens. För ett barn märker genast när man avfärdar det med nonsens. Frågan är nu om det är mina svar som har gjort barnet klokt, eller dess frågor. Det är nämligen också en konst att veta när och hur man ska ställa rätt fråga.
 
Tidigare, under ledningsmötena där jag förde protokoll, var det alltid en konst att få med sin fråga i protokollet. Man behövde bara ställa en fråga en gång, som sedan antecknades. Direktörerna läste igenom protokollet efteråt och stötte då hela tiden på ditt namn. Det vittnade naturligtvis om stor klokhet om man alltid ställde relevanta frågor. Men det var också farligt, för man kunde ju också ställa en dum fråga och då blev man betraktad som någon som inte var helt närvarande. Då var det bättre att inte ställa några frågor alls.

Vi människor har oftast glömt bort att ställa frågor. Vi föredrar att ge svar. Varför egentligen? Genom att ställa frågor kan man uppnå mycket. Man kan suga visdom ur någon och man kan lära sig mer än man vill och man kan behålla sin far hos sig några minuter till, innan han går ut i skogen för att hitta sina egna svar.

Av Timon 26 februari 2026
Lektion trettiosex Hej fröken Svensson, I Nederländerna kan man se mycket på en persons ansikte när man bjuder in någon på kaffe. Om de svarar ”okej” på ett frågande sätt, är det oftast nej. Om de tar fram sin kalender, har de verkligen inte lust, och om de gör sig besväret att titta på sin fru och fråga: ”Har vi något på tisdagskvällen om två veckor?”, kommer de att göra allt för att slippa komma på kaffe. I Sverige borde det väl inte vara annorlunda? Vänta lite. Det var en retorisk fråga. Du behöver inte svara på den. I Sverige är det annorlunda. I Sverige är det väldigt annorlunda. Jag ska berätta om mina erfarenheter hittills. Om jag bjuder in svensken på kaffe och reaktionen inte är direkt positiv, har jag 0 % chans att de kommer. Om de reagerar positivt har jag i genomsnitt 15 % chans att de kommer, och om de själva föreslår ett datum inom tio dagar har du i genomsnitt 25 % chans att de kommer. Om de nämner en dag och tid inom 3 sekunder efter din muntliga inbjudan, har du mellan 25 och 40 procents chans. Om de sitter på din soffa och dricker kaffe inom en vecka, kan du vara ganska säker på att de faktiskt kommer. När du skickar ett sms eller ett e-postmeddelande fungerar det lite annorlunda. Jag skickar: ”Det skulle vara trevligt att bjuda in er på kaffe.” Inom en minut får jag svar: ”Ja, det skulle vara trevligt.” Jag svarar: ”Har ni tid den här veckan?” Jag får inget svar. Tre veckor senare, när du träffar personen i verkligheten, frågar han: ”Hade du också problem med internet? Jag kunde inte skicka e-post på tre veckor.” Om jag har mellan 15 och 40 procents chans att de kommer, avbokar de ofta på följande sätt. A De kommer inte. De skickar ett meddelande om att de har dubbla bokningar. B De kommer inte. Man hör ingenting mer. Om man senare vågar fråga om det, frågar de: ”Åh, menade du i februari?” Den vanligaste ursäkten i Sverige är dock inte en fullspäckad kalender, utan förkylning. Förresten, jag satt nyligen vid ett bord med några svenskar och vi hade det väldigt trevligt. Vi skrattade. Plötsligt sa jag: ”Jag känner till er hemlighet.” Det blev genast musstilla. En stark man med bred bröstkorg hostade lite och frågade: ”Eh... eh... hemlighet?” – ”Ja”, sa jag, ”om er förkylningsursäkt.” Då var det som om jag hade strött salt på en snigel. Som om jag hade smugglat en statshemlighet över gränsen. Alla rodnade. Det följde en pinsam tystnad. Sedan frågade en av dem: ”Vill någon ha en kanelbulle?” Alla ropade ”ja!”, även de som hade en glutenfri diet. Det går naturligtvis ingen på. Sverige, landet där det kan vara minus trettio grader. Där det snöar och snöar och snöar. Svenskarna är härdade generation efter generation. Ingen blir förkyld där. Feber får man bara mellan bastubadningarna. De får bara rinnande näsa när de knaprar på röda chilifrukter. Att just det landet skulle använda förkylning som en ursäkt för att slippa ett möte, det tror naturligtvis ingen på. När jag bjuder in någon nu ger jag dem mitt visitkort med telefonnummer. På baksidan skriver jag: ”Om du av någon anledning inte kan komma, hoppas jag att du blir frisk snart” med en blinkning. Jag ger dem också ett paket näsdukar. Sedan dess har ingen avbokat på grund av förkylning, men plötsligt har det gjorts en hel del dubbla bokningar.
Av Timon 26 februari 2026
Lektion trettiofem Hej fröken Svensson, Förra veckan fick jag 27 slipsar med posten. Damen hade skickat dem snyggt och damen i den blå bussen hade levererat dem snyggt. Av en slump hade min fru köpt en slipsställning så att jag kunde hänga upp alla slipsar i min garderob. Vilken kakofoni av färger! Hela kvällen provade jag slipsarna. ”Vad tycker du om den här?” ”Den är fin.” ”Vad tycker du om den här?” ”Den är också fin.” ”Och den här?” ”Fin.” Alla slipsar knöts runt min hals tills märkena blev synliga i min hud. Några dagar senare satt jag återigen framför min dator. Eftersom jag hade sökt efter slipsar dök det återigen upp annonser för slipsar. En loppis sålde ett parti slipsar för bara 200 kronor. Jag blinkade med ögonen. Det var inte 27 slipsar, inte 37 slipsar, utan 47 slipsar! Mitt pekfinger låg över vänster musknapp. Mitt finger darrade. Mitt finger tvekade. Sedan tänkte mitt pekfinger: varför inte, och tryckte på knappen. Jag hörde ett klick. Köpet var definitivt. Säljaren, återigen en dam, sålde dem gärna. Hon luktade pengar och hade inget med slipsar att göra. Jag köpte en paketetikett för 1 kilo och betalade. Nästa dag fick jag dock ett obehagligt meddelande från henne. 27 slipsar väger mindre än ett kilo, men 47 slipsar gör det inte. Jag var tvungen att betala extra. Ett paket till Sverige som väger mindre än ett kilo är överkomligt, men ett paket som väger mer än 2 kilo är plötsligt mycket dyrare. Jag tänkte: slipsarna får under inga omständigheter kosta mer än 10 kronor styck, inklusive fraktkostnader. Annars är det inte roligt längre. Då kan jag lika gärna köpa dem på en svensk loppmarknad. Jag bestämde mig därför för att dela upp slipsarna på två paket. De följande dagarna dök det upp fler och fler annonser med slipsar. Jag blev galen. Det verkade som om alla gjorde sig av med sina slipsar. Det var en epidemi av slipsar. Jan sålde femton slipsar, Piet sålde 22 slipsar, Henk sålde 35 slipsar. Jag är bokförare och vet att när marknaden är mättad sjunker produktens värde. I mina tankar såg jag sopcontainrar fulla med slipsar, bulldozers med högar av slipsar vid sopförbränningen, ett slipsförbud i herrbutikerna, högst en per hushåll, för miljöns skull! På natten sov jag oroligt. Jag gick genom skogen och såg älgar med slipsar på sig. De jagade mig. Jag sprang iväg och fastnade i ett spindelnät av slipsar, jag kom inte loss, de satt fastknutna runt mina handleder, hals och anklar. Jag såg träd med blad fulla av silkesmaskar, under varje träd satt en thailändsk kvinna och vävde siden. Jag hörde ljudet av tusen symaskiner. Plötsligt blev himlen grå och det regnade slipsar. Spetsarna var vassa som rakblad. Jag var tvungen att undvika dem. Jag kunde knappt ta mig till sängen utan att skada mig. Och då vaknade jag. Min fru frågade: ”Vad är det med dig?” Jag suckade och berättade om min dröm. Hon lyssnade tålmodigt. Sedan sa hon: ”Kanske är det här ett tecken på att du inte ska köpa några slipsar mer?” Jag suckade och tittade upp i taket. Jag behövde tid för att smälta denna visdom. Sedan suckade jag igen och sa: ”Låt oss först vänta och se vad som händer med de 47 slipsarna.”
Fler inlägg