Fördelens leende
Lektion tjugoåtta
Hej fröken Svensson,
Var hittar man mest skräp till lägsta pris? I loppisens gratiskorg förstås!
Här har folk gått förbi hundratals gånger och ingen har köpt det. De frivilliga på loppmarknaden har diskuterat saken och slängt sakerna i plastlådan vid dörren. En kopp utan öra, ett öra utan kopp, en fat utan kopp och en kopp utan fat.
Jag tycker att en sådan låda är fascinerande. Ni vet att jag alltid säger: ”Gratis är det bästa priset”, men det är inte därför jag tycker att en sådan låda är fascinerande. Om man tittar på avstånd ser man saker som man skulle kunna fylla ett kapitel i en psykologibok med. Jag ser en dam gå in på loppis och först titta på den där lådan. Efter fem minuter ser jag henne gå ut från loppis. Hon har ett leende på läpparna. Ett leende som man ofta ser hos loppiskunder. Det är ett leendet av fördel. Världen har varit snäll mot dig. Du har fått en näsduk, en sticknål, en skål, en stekpanna och ett pussel för fyrtiofem kronor.
Damen går inte direkt hem för att leka med sina leksaker, utan går först till den gratis lådan. Är det en tjänst? Butiken har varit snäll mot henne och nu hjälper hon butiken igen? Är det rädslan för att missa något? Tänk om den böjda ljusstaken, den ofullständiga pusseln eller dockan utan arm visar sig vara mycket mer värdefulla än vad människorna före dig har kunnat uppskatta? Du har sett det! De har inte det! Eller är det så att något som är gratis alltid har en dragningskraft på människor?
Det var min tur. Jag gjorde mitt bästa för att hitta något av värde. Man försöker se det bästa i varje föremål. Om något kostar pengar, tittar man kritiskt på det. Man ser varje buckla, varje fläck och lämnar det där. Men med en sådan gratislåda gör man precis tvärtom. Man ser förbi varje buckla, fläck och repa. För, tja, det är gratis. Gratis slår bort alla ”men”. Det är faktiskt väldigt avslappnat. ”Det du ser är det du får.” – Jag tittar på en bit glas, en trasig termometer och en smutsig slips.
”Folk vill inte ha dina pengar.” ”Du får ta det.” Lådan verkar tala till mig! Ta det!” ”Ta det då!” – Då ändrar lådan tonfall: ”Varför tar du det inte?” ”Det är gratis!” Det övergår till ett dömande tonfall. Lådan viskar: ”bortskämd” ”stolt” ”Gratis saker och ändå är det inte bra nog.” Jag säger högt: ”men det finns inget jag vill ha!” Jag vänder mig snabbt om av rädsla för att någon kanske har hört mig.
Jag går snabbt in i butiken. Agnes har hittat fina saker. Hon har samma blick som damen nyss, ett leende av fördel. Maria har en filthatt, Jona en flygarkeps och Isaac har byxor för nittio kronor. Vi går till bilen och medan vi kör iväg ropar Jona: ”Titta pappa, ett kristall!” Han visar mig ett glasljusstake. ”Och en tallrik till fåglarna!” Det var tallriken utan lock! ”Och jag har äntligen en termometer.” Åh nej. Den trasiga termometern! Agnes frågar: ”Hur fick ni tag på den?” Jag vänder mig om och tittar framför mig och fruktar svaret. Barnen ropar i kör: ”Från gratiskorgen!”
”Från gratiskorgen.” Agnes upprepar, medan hon startar bilen och tittar på mig. Och ja, jag ser återigen det där leendet av fördel.


