Det lidande som kallas potatis

Lektion artton -

Hej fröken Svensson,

 

Potatis är väldigt populärt i Sverige. Jag minns vår första lektion när du förklarade för mig allt man kan göra med potatis. Man kan koka, steka, ugnsbaka, fritera, grilla, barbecuea, rosta, bränna, mosa potatis och mycket mer. Har jag sagt allt rätt, fröken Svensson?

 

Det verkade därför rätt att plantera mina potatisar i jorden på våren. Vi fick en hink med potatis från en svensk dam. Min fru tog på sig stövlar, tog spaden och började gräva. Nu hör jag dig tänka: är det kvinnans uppgift? Och jag säger bestämt nej, men hon ville så gärna och då är jag som en mjukkokt potatis och ger efter. Hon såg inte särskilt charmig ut, men hon lovade att byta om till fika. ”Med parfym?”, frågade jag. Det var okej. ”Okej då. Du får gräva, men om en svensk går förbi måste du lova att hålla spaden bakom ryggen och låtsas att du tittar på mig medan jag gräver, okej?” Det var också okej. ”Annars har du satt din sista potatis!” sa jag, men det hörde hon inte längre. Hon började gräva intensivt.

 

Jag hämtade skottkärror med hästgödsel och varje gång Agnes hade grävt en kvadratmeter kastade jag en skottkärra på den. På nolltid hade vi klarat av trettio kvadratmeter.

Vi tittade på marken när en svensk granne gick förbi. Han tittade på vår mark, sedan på oss och skakade på huvudet medan han upprepade: ”noga... noga.” Jag vet inte vad det betyder. Vet du det, fröken Svensson, eller är det en het potatis?

 

Vi lade ut potatisarna i den uppgrävda jorden, som pärlor i ett halsband, och kände oss rika. Varje potatis ger ju ett kilo skörd. Halvvägs var potatisplantorna slut. Vi klappade varandra på axlarna och gick hem. Dags för fika. ”Snabbt, ta av er stövlarna.” En vecka senare hittade vi ännu en stor mängd potatisplantor och gjorde klart vår trädgård. Vi hade 400 potatisar i jorden. Det är alltså potentiellt 400 kilo.

 

Varje dag gick vi tillsammans till vår trädgård och tittade på allt som växte ur jorden. Vad lång tid det tar! Jag förstår att potatis är populärt i Sverige, svenskarna kan vänta. Oktober, november och december är så gråa. När man ser den vita världen och den grå himlen kan man inte föreställa sig att det en gång igen kommer att finnas blommor, blåbär och kantareller överallt. Det var en tisdagseftermiddag som vi såg de första bladen komma upp ur jorden. Jag lyfte upp Agnes av glädje och snurrade runt med henne i luften. Vi skrattade och jublade tillsammans. När vi kom till oss själva igen tittade vi på vägen. Där stod han och tittade igen, den svenska mannen, medan han skakade på huvudet och sa: ”konstig konstig” – Kunstig betyder konstnärlig på nederländska, så jag antar att han tyckte om vår dans.

 

Tyvärr visade sig vår trädgård ligga delvis i skugga, vilket innebar att vi fick mycket bladverk och få potatisar. En sådan potatisplanta förstör sig själv om den inte får sol, och vi hade också mycket höga förväntningar som plantan egentligen inte kunde uppfylla. Plantorna växte och växte, men de kunde inte leva upp till förväntningarna. De hade oddsen emot sig. Om de ville be om ursäkt för de små knölarna på grund av den knappa solen, kunde vi säga: ”Ja, men hästgödseln då...”. Så förlorade de varje diskussion och vid ett visst tillfälle gav de upp, tror jag.

Agnes tog på sig stövlarna igen och gick som en general till slagfältet. Hon drog upp alla plantor med rötterna, skakade dem nakna och kastade potatisarna i skottkärran. Det blev ynka tjugo kilo. Vi städade upp och gick hem med potatisen. På vägen mötte vi honom igen, som om han väntade på oss. Han sa ”hej”, tittade på oss och på potatisen och sedan på oss igen och suckade, och när han gick iväg hörde vi honom säga: ”klåpare”. Det är en fördel för oss som svenska studenter. Vi förstår inte allt, och kanske det är bra.

 

Jag var ändå glad. Inte för skörden, utan för att de hemska stövlarna kunde läggas tillbaka i garderoben.

Av Timon 26 februari 2026
Lektion trettiosex Hej fröken Svensson, I Nederländerna kan man se mycket på en persons ansikte när man bjuder in någon på kaffe. Om de svarar ”okej” på ett frågande sätt, är det oftast nej. Om de tar fram sin kalender, har de verkligen inte lust, och om de gör sig besväret att titta på sin fru och fråga: ”Har vi något på tisdagskvällen om två veckor?”, kommer de att göra allt för att slippa komma på kaffe. I Sverige borde det väl inte vara annorlunda? Vänta lite. Det var en retorisk fråga. Du behöver inte svara på den. I Sverige är det annorlunda. I Sverige är det väldigt annorlunda. Jag ska berätta om mina erfarenheter hittills. Om jag bjuder in svensken på kaffe och reaktionen inte är direkt positiv, har jag 0 % chans att de kommer. Om de reagerar positivt har jag i genomsnitt 15 % chans att de kommer, och om de själva föreslår ett datum inom tio dagar har du i genomsnitt 25 % chans att de kommer. Om de nämner en dag och tid inom 3 sekunder efter din muntliga inbjudan, har du mellan 25 och 40 procents chans. Om de sitter på din soffa och dricker kaffe inom en vecka, kan du vara ganska säker på att de faktiskt kommer. När du skickar ett sms eller ett e-postmeddelande fungerar det lite annorlunda. Jag skickar: ”Det skulle vara trevligt att bjuda in er på kaffe.” Inom en minut får jag svar: ”Ja, det skulle vara trevligt.” Jag svarar: ”Har ni tid den här veckan?” Jag får inget svar. Tre veckor senare, när du träffar personen i verkligheten, frågar han: ”Hade du också problem med internet? Jag kunde inte skicka e-post på tre veckor.” Om jag har mellan 15 och 40 procents chans att de kommer, avbokar de ofta på följande sätt. A De kommer inte. De skickar ett meddelande om att de har dubbla bokningar. B De kommer inte. Man hör ingenting mer. Om man senare vågar fråga om det, frågar de: ”Åh, menade du i februari?” Den vanligaste ursäkten i Sverige är dock inte en fullspäckad kalender, utan förkylning. Förresten, jag satt nyligen vid ett bord med några svenskar och vi hade det väldigt trevligt. Vi skrattade. Plötsligt sa jag: ”Jag känner till er hemlighet.” Det blev genast musstilla. En stark man med bred bröstkorg hostade lite och frågade: ”Eh... eh... hemlighet?” – ”Ja”, sa jag, ”om er förkylningsursäkt.” Då var det som om jag hade strött salt på en snigel. Som om jag hade smugglat en statshemlighet över gränsen. Alla rodnade. Det följde en pinsam tystnad. Sedan frågade en av dem: ”Vill någon ha en kanelbulle?” Alla ropade ”ja!”, även de som hade en glutenfri diet. Det går naturligtvis ingen på. Sverige, landet där det kan vara minus trettio grader. Där det snöar och snöar och snöar. Svenskarna är härdade generation efter generation. Ingen blir förkyld där. Feber får man bara mellan bastubadningarna. De får bara rinnande näsa när de knaprar på röda chilifrukter. Att just det landet skulle använda förkylning som en ursäkt för att slippa ett möte, det tror naturligtvis ingen på. När jag bjuder in någon nu ger jag dem mitt visitkort med telefonnummer. På baksidan skriver jag: ”Om du av någon anledning inte kan komma, hoppas jag att du blir frisk snart” med en blinkning. Jag ger dem också ett paket näsdukar. Sedan dess har ingen avbokat på grund av förkylning, men plötsligt har det gjorts en hel del dubbla bokningar.
Av Timon 26 februari 2026
Lektion trettiofem Hej fröken Svensson, Förra veckan fick jag 27 slipsar med posten. Damen hade skickat dem snyggt och damen i den blå bussen hade levererat dem snyggt. Av en slump hade min fru köpt en slipsställning så att jag kunde hänga upp alla slipsar i min garderob. Vilken kakofoni av färger! Hela kvällen provade jag slipsarna. ”Vad tycker du om den här?” ”Den är fin.” ”Vad tycker du om den här?” ”Den är också fin.” ”Och den här?” ”Fin.” Alla slipsar knöts runt min hals tills märkena blev synliga i min hud. Några dagar senare satt jag återigen framför min dator. Eftersom jag hade sökt efter slipsar dök det återigen upp annonser för slipsar. En loppis sålde ett parti slipsar för bara 200 kronor. Jag blinkade med ögonen. Det var inte 27 slipsar, inte 37 slipsar, utan 47 slipsar! Mitt pekfinger låg över vänster musknapp. Mitt finger darrade. Mitt finger tvekade. Sedan tänkte mitt pekfinger: varför inte, och tryckte på knappen. Jag hörde ett klick. Köpet var definitivt. Säljaren, återigen en dam, sålde dem gärna. Hon luktade pengar och hade inget med slipsar att göra. Jag köpte en paketetikett för 1 kilo och betalade. Nästa dag fick jag dock ett obehagligt meddelande från henne. 27 slipsar väger mindre än ett kilo, men 47 slipsar gör det inte. Jag var tvungen att betala extra. Ett paket till Sverige som väger mindre än ett kilo är överkomligt, men ett paket som väger mer än 2 kilo är plötsligt mycket dyrare. Jag tänkte: slipsarna får under inga omständigheter kosta mer än 10 kronor styck, inklusive fraktkostnader. Annars är det inte roligt längre. Då kan jag lika gärna köpa dem på en svensk loppmarknad. Jag bestämde mig därför för att dela upp slipsarna på två paket. De följande dagarna dök det upp fler och fler annonser med slipsar. Jag blev galen. Det verkade som om alla gjorde sig av med sina slipsar. Det var en epidemi av slipsar. Jan sålde femton slipsar, Piet sålde 22 slipsar, Henk sålde 35 slipsar. Jag är bokförare och vet att när marknaden är mättad sjunker produktens värde. I mina tankar såg jag sopcontainrar fulla med slipsar, bulldozers med högar av slipsar vid sopförbränningen, ett slipsförbud i herrbutikerna, högst en per hushåll, för miljöns skull! På natten sov jag oroligt. Jag gick genom skogen och såg älgar med slipsar på sig. De jagade mig. Jag sprang iväg och fastnade i ett spindelnät av slipsar, jag kom inte loss, de satt fastknutna runt mina handleder, hals och anklar. Jag såg träd med blad fulla av silkesmaskar, under varje träd satt en thailändsk kvinna och vävde siden. Jag hörde ljudet av tusen symaskiner. Plötsligt blev himlen grå och det regnade slipsar. Spetsarna var vassa som rakblad. Jag var tvungen att undvika dem. Jag kunde knappt ta mig till sängen utan att skada mig. Och då vaknade jag. Min fru frågade: ”Vad är det med dig?” Jag suckade och berättade om min dröm. Hon lyssnade tålmodigt. Sedan sa hon: ”Kanske är det här ett tecken på att du inte ska köpa några slipsar mer?” Jag suckade och tittade upp i taket. Jag behövde tid för att smälta denna visdom. Sedan suckade jag igen och sa: ”Låt oss först vänta och se vad som händer med de 47 slipsarna.”
Fler inlägg