Apelsinorange

Lektion nitton -

Hej fröken Svensson,

De senaste veckorna har jag varit upptagen med ett målarjobb. Jag skulle måla ett svenskt hus och en ytterdörr. Jag säger uttryckligen ”och ytterdörr” eftersom dörren kom till senare som ett extra jobb. Kunden räknade med fyra timmar för dörren. ”Det borde gå”, sa hon. Jag nickade.

Dörren var knallorange. Ägarinnan hade valt ut en ny burk färg. ”En nyans mörkare”, sa hon på telefon. Jag nickade. Slipmaskinen med sandpapper stod i skjulet.

Jag började jobbet den första höstdagen. Dörren måste först slipas ren. I skjulet hittade jag en gammal slipmaskin som fortfarande gick på petroleum och som man måste vrida igång med en vev. Jag fäste sandpapperet, slipade i en minut, papperet gick sönder, jag fäste ett nytt papper och det gick också sönder. ”Det här kommer inte att fungera”, sa jag högt. Jag nickade.

Jag bestämde mig för att först måla huset med röd färg och köpa en slipmaskin på kvällen. Jag köpte en som gick på el. En vecka senare började jag med dörren. Jag slipade i en minut och då kom det fram ett andra lager färg, gult. Jag slipade i ytterligare en minut och då kom det tredje färglagret fram: blått. Jag slipade i ytterligare en minut och då kom det fjärde färglagret fram: vitt. Dörren såg ut som en godisboll: apelsin, banan, blåbär och till sist: tuggummi. 

När hela dörren var klar hade jag arbetat i fyra timmar. Dörrens fönster var täckta med tejp. Tejpen hade fastnat på det gamla glaset och jag kunde inte få bort den. Jag började skrapa med en liten kniv. Centimeter för centimeter, nej, millimeter för millimeter fick jag bort den.

Äntligen kunde jag börja måla. Som en professionell målare tog jag färgburken och en pinne. Med en smidig rörelse öppnade jag burken. Jag stirrade med öppen mun på innehållet i burken i tolv sekunder; det var exakt samma färg som lager ett; apelsinorange. Jag torkade bort dammet från dörren och tog min finaste pensel.

Det är ett magiskt ögonblick när man doppar penseln i färgen för första gången. Jag strykte försiktigt färgen på den kala dörren. Det såg jättefint ut. När jag var klar med det första lagret tog jag några steg tillbaka. Träet syntes genom färgen, så jag insåg att jag måste göra om det nästa dag. Jag hade redan arbetat i sex timmar.

Nästa dag slipade jag färgen med fint sandpapper och började med lager två, men även efter lager två kunde jag fortfarande se träet genom färgen. Färgen täckte inte. Jag sa till mig själv att jag skulle lägga på ett lager varje dag tills dörren hade blivit en massiv apelsin. 

Nu måste jag tillägga att jag normalt inte pratar högt. Det beror inte på åldern, utan på att huset låg helt avskilt intill en skog och jag var ensam på området. Jag kände mig iakttagen av rävar, älgar, hackspettar, ekorrar och grävlingar och trodde att de skrattade åt mig från buskarna. Då är det klokare att prata med sig själv, även om det bara är med sig själv. 

Okej, idag har jag gjort klart dörren. Jag har målat fyra lager, utan droppar och snyggt och jämnt. Om man kommer gående på avstånd och ser den dörren kan man genast begära behandling mot grå starr. Den färgen bränner sig in i näthinnan. Jag tycker synd om den man eller kvinna som om femton år får i uppdrag av ägaren att slipa den dörren. 

När jag cyklade hemåt föreställde jag mig hur det skulle gå till. Det skulle bli en helt annan godisboll; apelsin, apelsin, apelsin, apelsin. ”Tråkig godisboll”, sa jag. Jag nickade. ”Jag ska se till att jag har valt ett annat yrke till dess.”

Av Timon 26 februari 2026
Lektion trettiosex Hej fröken Svensson, I Nederländerna kan man se mycket på en persons ansikte när man bjuder in någon på kaffe. Om de svarar ”okej” på ett frågande sätt, är det oftast nej. Om de tar fram sin kalender, har de verkligen inte lust, och om de gör sig besväret att titta på sin fru och fråga: ”Har vi något på tisdagskvällen om två veckor?”, kommer de att göra allt för att slippa komma på kaffe. I Sverige borde det väl inte vara annorlunda? Vänta lite. Det var en retorisk fråga. Du behöver inte svara på den. I Sverige är det annorlunda. I Sverige är det väldigt annorlunda. Jag ska berätta om mina erfarenheter hittills. Om jag bjuder in svensken på kaffe och reaktionen inte är direkt positiv, har jag 0 % chans att de kommer. Om de reagerar positivt har jag i genomsnitt 15 % chans att de kommer, och om de själva föreslår ett datum inom tio dagar har du i genomsnitt 25 % chans att de kommer. Om de nämner en dag och tid inom 3 sekunder efter din muntliga inbjudan, har du mellan 25 och 40 procents chans. Om de sitter på din soffa och dricker kaffe inom en vecka, kan du vara ganska säker på att de faktiskt kommer. När du skickar ett sms eller ett e-postmeddelande fungerar det lite annorlunda. Jag skickar: ”Det skulle vara trevligt att bjuda in er på kaffe.” Inom en minut får jag svar: ”Ja, det skulle vara trevligt.” Jag svarar: ”Har ni tid den här veckan?” Jag får inget svar. Tre veckor senare, när du träffar personen i verkligheten, frågar han: ”Hade du också problem med internet? Jag kunde inte skicka e-post på tre veckor.” Om jag har mellan 15 och 40 procents chans att de kommer, avbokar de ofta på följande sätt. A De kommer inte. De skickar ett meddelande om att de har dubbla bokningar. B De kommer inte. Man hör ingenting mer. Om man senare vågar fråga om det, frågar de: ”Åh, menade du i februari?” Den vanligaste ursäkten i Sverige är dock inte en fullspäckad kalender, utan förkylning. Förresten, jag satt nyligen vid ett bord med några svenskar och vi hade det väldigt trevligt. Vi skrattade. Plötsligt sa jag: ”Jag känner till er hemlighet.” Det blev genast musstilla. En stark man med bred bröstkorg hostade lite och frågade: ”Eh... eh... hemlighet?” – ”Ja”, sa jag, ”om er förkylningsursäkt.” Då var det som om jag hade strött salt på en snigel. Som om jag hade smugglat en statshemlighet över gränsen. Alla rodnade. Det följde en pinsam tystnad. Sedan frågade en av dem: ”Vill någon ha en kanelbulle?” Alla ropade ”ja!”, även de som hade en glutenfri diet. Det går naturligtvis ingen på. Sverige, landet där det kan vara minus trettio grader. Där det snöar och snöar och snöar. Svenskarna är härdade generation efter generation. Ingen blir förkyld där. Feber får man bara mellan bastubadningarna. De får bara rinnande näsa när de knaprar på röda chilifrukter. Att just det landet skulle använda förkylning som en ursäkt för att slippa ett möte, det tror naturligtvis ingen på. När jag bjuder in någon nu ger jag dem mitt visitkort med telefonnummer. På baksidan skriver jag: ”Om du av någon anledning inte kan komma, hoppas jag att du blir frisk snart” med en blinkning. Jag ger dem också ett paket näsdukar. Sedan dess har ingen avbokat på grund av förkylning, men plötsligt har det gjorts en hel del dubbla bokningar.
Av Timon 26 februari 2026
Lektion trettiofem Hej fröken Svensson, Förra veckan fick jag 27 slipsar med posten. Damen hade skickat dem snyggt och damen i den blå bussen hade levererat dem snyggt. Av en slump hade min fru köpt en slipsställning så att jag kunde hänga upp alla slipsar i min garderob. Vilken kakofoni av färger! Hela kvällen provade jag slipsarna. ”Vad tycker du om den här?” ”Den är fin.” ”Vad tycker du om den här?” ”Den är också fin.” ”Och den här?” ”Fin.” Alla slipsar knöts runt min hals tills märkena blev synliga i min hud. Några dagar senare satt jag återigen framför min dator. Eftersom jag hade sökt efter slipsar dök det återigen upp annonser för slipsar. En loppis sålde ett parti slipsar för bara 200 kronor. Jag blinkade med ögonen. Det var inte 27 slipsar, inte 37 slipsar, utan 47 slipsar! Mitt pekfinger låg över vänster musknapp. Mitt finger darrade. Mitt finger tvekade. Sedan tänkte mitt pekfinger: varför inte, och tryckte på knappen. Jag hörde ett klick. Köpet var definitivt. Säljaren, återigen en dam, sålde dem gärna. Hon luktade pengar och hade inget med slipsar att göra. Jag köpte en paketetikett för 1 kilo och betalade. Nästa dag fick jag dock ett obehagligt meddelande från henne. 27 slipsar väger mindre än ett kilo, men 47 slipsar gör det inte. Jag var tvungen att betala extra. Ett paket till Sverige som väger mindre än ett kilo är överkomligt, men ett paket som väger mer än 2 kilo är plötsligt mycket dyrare. Jag tänkte: slipsarna får under inga omständigheter kosta mer än 10 kronor styck, inklusive fraktkostnader. Annars är det inte roligt längre. Då kan jag lika gärna köpa dem på en svensk loppmarknad. Jag bestämde mig därför för att dela upp slipsarna på två paket. De följande dagarna dök det upp fler och fler annonser med slipsar. Jag blev galen. Det verkade som om alla gjorde sig av med sina slipsar. Det var en epidemi av slipsar. Jan sålde femton slipsar, Piet sålde 22 slipsar, Henk sålde 35 slipsar. Jag är bokförare och vet att när marknaden är mättad sjunker produktens värde. I mina tankar såg jag sopcontainrar fulla med slipsar, bulldozers med högar av slipsar vid sopförbränningen, ett slipsförbud i herrbutikerna, högst en per hushåll, för miljöns skull! På natten sov jag oroligt. Jag gick genom skogen och såg älgar med slipsar på sig. De jagade mig. Jag sprang iväg och fastnade i ett spindelnät av slipsar, jag kom inte loss, de satt fastknutna runt mina handleder, hals och anklar. Jag såg träd med blad fulla av silkesmaskar, under varje träd satt en thailändsk kvinna och vävde siden. Jag hörde ljudet av tusen symaskiner. Plötsligt blev himlen grå och det regnade slipsar. Spetsarna var vassa som rakblad. Jag var tvungen att undvika dem. Jag kunde knappt ta mig till sängen utan att skada mig. Och då vaknade jag. Min fru frågade: ”Vad är det med dig?” Jag suckade och berättade om min dröm. Hon lyssnade tålmodigt. Sedan sa hon: ”Kanske är det här ett tecken på att du inte ska köpa några slipsar mer?” Jag suckade och tittade upp i taket. Jag behövde tid för att smälta denna visdom. Sedan suckade jag igen och sa: ”Låt oss först vänta och se vad som händer med de 47 slipsarna.”
Fler inlägg