En delikatess på bordet

Lektion sexton -

Hej fröken Svensson,

Det blir kallare ute och då blir man naturligtvis sugen på mer mat, så vi lagade linsgryta. Jag vet inte om det är särskilt svenskt, men det kommer vatten ur kranen och man kan köpa linser i mataffären.

Jag kokade en stor gryta med härlig, tjock, brun linsgryta. Jag ropade på barnen att det var matdags och även mamman kom och satte sig vid bordet.

Barnen fick var sin djup tallrik med linsesoppa. En djup tallrik med två stora träskedar i. Som man ser i en gammal engelsk film av Charles Dickens, där barn får en stor sked vattnig havregrynsgröt serverad av en gammal svettig dam med en vårt på näsan.

Aaron tittade på sin tallrik med den bruna substansen. Man såg hur hans mungipor plötsligt krökte sig och han kunde inte låta bli att jämföra soppan med något som linsesoppa aldrig får jämföras med.

Maartje skrattade mycket åt det och när mamma fick sin tallrik tyckte hon att det var nödvändigt att upprepa jämförelsen. Mamma avbröt henne med ett högt: ”Nej! Vi pratar inte om det vid matbordet.” 

Jag måste förtydliga att vi inte är en familj som pratar om äckliga saker vid matbordet. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, så är det jag beskriver nu ett undantag.

Även tvåårige Christoph fick sin tallrik fylld. Efter bordsbönen började alla smaska gott. Alla visste att soppan var varm och att man måste blåsa på den, utom Christoph. Han skrek: ”Aaaaah... soppan är varm!” Jag rådde honom att blåsa på den och visade honom hur man gör. Det fick honom att skratta. Han försökte också.

Alla tyckte om soppan. Den smakade jättegott. Isaac tog en andra tallrik och en tredje, och när alla började på andra omgången skrek Agnes plötsligt.

Jag måste förtydliga att vi inte är en familj som skriker vid matbordet. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, är det jag nu beskriver ett undantag.

”Vad är det som händer?” ropade jag. ”Titta!” Agnes pekade på Christoph, som njöt av soppan. Men på grund av kylan hade Christoph också en rinnande näsa. En stor slemtråd rann från hans näsa, nästan ner i hans soppskål. Det var hemskt att se på. Alla tittade bort.

Aaron ropade: ”Nu är hans soppa riktigt salt!” Den kommentaren fick barnen att vilja titta på Christoph och hans snorsoppa igen. Strängen med snot hängde fortfarande kvar och varje gång han tog en sked soppa bröt han av strängen och resten föll ner i hans soppskål. Varifrån allt kom vet jag inte, men vid varje sked hade han en ny sträng hängande från näsan. 

Agnes äcklades. Jag också. Barnen skrattade högt. Christoph märkte ingenting. Han var fortfarande upptagen med att blåsa på varje sked, även om hans soppa, på grund av de nödvändiga tillsatserna, nu hade svalnat ordentligt.

Agnes sa mycket träffande: ”Jag kan inte längre se vad som är soppa och vad som är snot.” Maartje skickades iväg för att hämta en servett, som användes för att torka Christophs näsa ordentligt.

Jag måste förtydliga att vi i familjen normalt sett iakttar alla bordsskick. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, så är det jag nu beskriver ett undantag.

Soppan var en stor succé. Barnen hade inga problem och tog omgång efter omgång, men vi hade tappat aptiten. Vid ett visst ögonblick börjar man smaka på det man ser, och soppan var redan lite för salt. När alla hade ätit klart tittade de alla på Christoph som log mycket nöjt. Hans näsa började producera igen och han hade en mustasch och skägg av linsesoppa, så han fick duscha och måltiden var över.

Vi kommer att äta linser ofta i vinter, vi har 10 kilo i lager, men om jag har modet att göra det är en annan fråga.

Av Timon 26 februari 2026
Lektion trettiosex Hej fröken Svensson, I Nederländerna kan man se mycket på en persons ansikte när man bjuder in någon på kaffe. Om de svarar ”okej” på ett frågande sätt, är det oftast nej. Om de tar fram sin kalender, har de verkligen inte lust, och om de gör sig besväret att titta på sin fru och fråga: ”Har vi något på tisdagskvällen om två veckor?”, kommer de att göra allt för att slippa komma på kaffe. I Sverige borde det väl inte vara annorlunda? Vänta lite. Det var en retorisk fråga. Du behöver inte svara på den. I Sverige är det annorlunda. I Sverige är det väldigt annorlunda. Jag ska berätta om mina erfarenheter hittills. Om jag bjuder in svensken på kaffe och reaktionen inte är direkt positiv, har jag 0 % chans att de kommer. Om de reagerar positivt har jag i genomsnitt 15 % chans att de kommer, och om de själva föreslår ett datum inom tio dagar har du i genomsnitt 25 % chans att de kommer. Om de nämner en dag och tid inom 3 sekunder efter din muntliga inbjudan, har du mellan 25 och 40 procents chans. Om de sitter på din soffa och dricker kaffe inom en vecka, kan du vara ganska säker på att de faktiskt kommer. När du skickar ett sms eller ett e-postmeddelande fungerar det lite annorlunda. Jag skickar: ”Det skulle vara trevligt att bjuda in er på kaffe.” Inom en minut får jag svar: ”Ja, det skulle vara trevligt.” Jag svarar: ”Har ni tid den här veckan?” Jag får inget svar. Tre veckor senare, när du träffar personen i verkligheten, frågar han: ”Hade du också problem med internet? Jag kunde inte skicka e-post på tre veckor.” Om jag har mellan 15 och 40 procents chans att de kommer, avbokar de ofta på följande sätt. A De kommer inte. De skickar ett meddelande om att de har dubbla bokningar. B De kommer inte. Man hör ingenting mer. Om man senare vågar fråga om det, frågar de: ”Åh, menade du i februari?” Den vanligaste ursäkten i Sverige är dock inte en fullspäckad kalender, utan förkylning. Förresten, jag satt nyligen vid ett bord med några svenskar och vi hade det väldigt trevligt. Vi skrattade. Plötsligt sa jag: ”Jag känner till er hemlighet.” Det blev genast musstilla. En stark man med bred bröstkorg hostade lite och frågade: ”Eh... eh... hemlighet?” – ”Ja”, sa jag, ”om er förkylningsursäkt.” Då var det som om jag hade strött salt på en snigel. Som om jag hade smugglat en statshemlighet över gränsen. Alla rodnade. Det följde en pinsam tystnad. Sedan frågade en av dem: ”Vill någon ha en kanelbulle?” Alla ropade ”ja!”, även de som hade en glutenfri diet. Det går naturligtvis ingen på. Sverige, landet där det kan vara minus trettio grader. Där det snöar och snöar och snöar. Svenskarna är härdade generation efter generation. Ingen blir förkyld där. Feber får man bara mellan bastubadningarna. De får bara rinnande näsa när de knaprar på röda chilifrukter. Att just det landet skulle använda förkylning som en ursäkt för att slippa ett möte, det tror naturligtvis ingen på. När jag bjuder in någon nu ger jag dem mitt visitkort med telefonnummer. På baksidan skriver jag: ”Om du av någon anledning inte kan komma, hoppas jag att du blir frisk snart” med en blinkning. Jag ger dem också ett paket näsdukar. Sedan dess har ingen avbokat på grund av förkylning, men plötsligt har det gjorts en hel del dubbla bokningar.
Av Timon 26 februari 2026
Lektion trettiofem Hej fröken Svensson, Förra veckan fick jag 27 slipsar med posten. Damen hade skickat dem snyggt och damen i den blå bussen hade levererat dem snyggt. Av en slump hade min fru köpt en slipsställning så att jag kunde hänga upp alla slipsar i min garderob. Vilken kakofoni av färger! Hela kvällen provade jag slipsarna. ”Vad tycker du om den här?” ”Den är fin.” ”Vad tycker du om den här?” ”Den är också fin.” ”Och den här?” ”Fin.” Alla slipsar knöts runt min hals tills märkena blev synliga i min hud. Några dagar senare satt jag återigen framför min dator. Eftersom jag hade sökt efter slipsar dök det återigen upp annonser för slipsar. En loppis sålde ett parti slipsar för bara 200 kronor. Jag blinkade med ögonen. Det var inte 27 slipsar, inte 37 slipsar, utan 47 slipsar! Mitt pekfinger låg över vänster musknapp. Mitt finger darrade. Mitt finger tvekade. Sedan tänkte mitt pekfinger: varför inte, och tryckte på knappen. Jag hörde ett klick. Köpet var definitivt. Säljaren, återigen en dam, sålde dem gärna. Hon luktade pengar och hade inget med slipsar att göra. Jag köpte en paketetikett för 1 kilo och betalade. Nästa dag fick jag dock ett obehagligt meddelande från henne. 27 slipsar väger mindre än ett kilo, men 47 slipsar gör det inte. Jag var tvungen att betala extra. Ett paket till Sverige som väger mindre än ett kilo är överkomligt, men ett paket som väger mer än 2 kilo är plötsligt mycket dyrare. Jag tänkte: slipsarna får under inga omständigheter kosta mer än 10 kronor styck, inklusive fraktkostnader. Annars är det inte roligt längre. Då kan jag lika gärna köpa dem på en svensk loppmarknad. Jag bestämde mig därför för att dela upp slipsarna på två paket. De följande dagarna dök det upp fler och fler annonser med slipsar. Jag blev galen. Det verkade som om alla gjorde sig av med sina slipsar. Det var en epidemi av slipsar. Jan sålde femton slipsar, Piet sålde 22 slipsar, Henk sålde 35 slipsar. Jag är bokförare och vet att när marknaden är mättad sjunker produktens värde. I mina tankar såg jag sopcontainrar fulla med slipsar, bulldozers med högar av slipsar vid sopförbränningen, ett slipsförbud i herrbutikerna, högst en per hushåll, för miljöns skull! På natten sov jag oroligt. Jag gick genom skogen och såg älgar med slipsar på sig. De jagade mig. Jag sprang iväg och fastnade i ett spindelnät av slipsar, jag kom inte loss, de satt fastknutna runt mina handleder, hals och anklar. Jag såg träd med blad fulla av silkesmaskar, under varje träd satt en thailändsk kvinna och vävde siden. Jag hörde ljudet av tusen symaskiner. Plötsligt blev himlen grå och det regnade slipsar. Spetsarna var vassa som rakblad. Jag var tvungen att undvika dem. Jag kunde knappt ta mig till sängen utan att skada mig. Och då vaknade jag. Min fru frågade: ”Vad är det med dig?” Jag suckade och berättade om min dröm. Hon lyssnade tålmodigt. Sedan sa hon: ”Kanske är det här ett tecken på att du inte ska köpa några slipsar mer?” Jag suckade och tittade upp i taket. Jag behövde tid för att smälta denna visdom. Sedan suckade jag igen och sa: ”Låt oss först vänta och se vad som händer med de 47 slipsarna.”
Fler inlägg