Svart börjar, blå vinner
Lektion tjugotre
Svart börjar, blå vinner
Hej fru Svensson,
Våra två äldsta söner har i flera dagar frågat oss om vi vill spela Risk.
Vi har en stor hög med sällskapsspel på vinden och de är, med tanke på sin ålder, redo för de svåra spelen.
Igår var alla tecken positiva. Det var inte för sent, pojkarna hade varit flitiga i skolan, de var snälla och rara och luktade fräscht. De hade diskat och stod med spelet i dörröppningen. Ja, då kan man ju inte säga nej.
Spelet packades upp. Isaac valde svart, Aaron valde rött, Agnes valde rosa och jag valde blått.
Jag placerade mina arméer i bland annat Sydafrika, Sibirien och Skandinavien och läste sedan min uppgift: ”besegra den gula armén”. Alla andra spelare hade placerat sina arméer på världskartan och läste också sina uppdrag. Isaac såg ledsen ut: ”Hur ska jag göra det?” mumlade han. ”Bara kasta och börja”, sa Agnes, och därmed var tonen för spelet satt.
Agnes är fanatisk när det gäller spel. En gång svepte hon bort ett schackbräde från bordet när jag satte henne schackmatt på fyra drag. Kanske hade hennes spelgener gått i arv till något av våra barn. Jag visste inte. Vad jag visste var att det här skulle ta lång tid. Mycket lång tid. Och att alla var på helspänn. Mycket på helspänn.
Mitt alternativa uppdrag var: ”erövra tjugofyra områden”. Jag räknade mina länder: elva. Tretton kvar. Isaac bestämde sig för att attackera mig. Han kastade sex, jag två. Han vann. Jag hade tio länder kvar. Han skrattade och tog en territoriell karta. Det var Aarons tur. Han hoppade över en tur och fick placera arméer. Det var min tur. Jag attackerade Agnes. – En liten disclaimer: jag attackerar bara Agnes när vi spelar sällskapsspel – Agnes sa: ”Nu börjar vi igen. Han är ute efter mig.”
Jag kastade fem, hon kastade fyra. Jag vann. Jag hade mina elva länder igen.
På världsscenen finns det många aktörer som älskar makt. Jag förstår hur det kan vara. Min träkloss brände i min hand. Jag ville ha mer, mer, mer och se mindre, mindre, mindre rosa. Jag attackerade Agnes. Jag kastade en. Hon sex. Det är ingenting. Jag kastade fyra, hon fem. Ingenting igen. Agnes skrattade: ”Kom igen!” Det fick Isaac att skratta. Jag valde den diplomatiska vägen och tog en territoriell karta.
Så spelade vi i två timmar tills jag bara hade tre länder kvar. Agnes fick tolv arméer varje tur, så allt pekade på att hon skulle bli den stora vinnaren. Isaac blev ständigt attackerad av henne och förlorade tre länder varje tur. Han tyckte inte det var roligt. Han kastade sin tärning hårdare och hårdare på bordet, i hopp om att han skulle kasta en sjua. Aaron sov nästan.
Men, som det ofta går. Även i livet. När två hundar slåss om ett ben, går det tredje iväg med det. Agnes och Isaac bråkade så mycket och jag var bara en liten spelare för dem. Agnes förlorade arméer varje tur genom att attackera och Isaac förlorade arméer varje tur genom att försvara sig. Under tiden kunde jag peppa min armé och stärka dem. Jag hoppade över en tur, och en till, och en till, och sedan... äntligen... attackerade jag!
De andra spelarna tänkte: ”Åh, vad gulligt. Den blå armén ska också göra något.” Och genom att de underskattade mig kunde jag vinna mark. Varje tur vann jag tre länder och innan de andra insåg att den lilla valpen hade blivit en vuxen rottweiler var jag för stor för att kunna motstå. Jag slog till, attackerade och sopade bort rosa, svart och rött från bordet. Agnes kastade sina tärningar, men det blev bara ettor och tvåor. Isaac såg alltmer bedrövad ut, men det hjälpte inte. Jag attackerade Tyskland, Skandinavien och Ryssland, jag tog Västafrika och ja, till och med Madagaskar. ”Det är inte roligt så”, sa Agnes. ”Nej, men!” ropade Isaac. Men min armé lyssnade inte. Den krossade deras stolta, lata arméer. Jag räknade... ett, två... tjugotre, tjugofyra, vunnet!
Aaron vaknade med ett gäspande av mitt segerskrik. Agnes gav mig motvilligt en hand. Isaac var otröstlig. Det var en underbar spelkväll. ”I morgon igen?” frågade jag, medan jag förvånat tittade på min blå världskarta. ”NEJ!” ropade alla i kör. Jag tänkte: ”Det är en dubbel seger! Att vinna och slippa spela brädspel på ett tag.” Tills Aaron stod vid min säng i morse: ”Ska vi spela Risk igen ikväll, pappa?”


