Skeppsbrott lida

Lektion nio -

Hej fröken Svensson,

Vinden kan inte bestämma sig. Den blåser åt alla håll. Vattnet slår mot bryggan på höger sida, sedan slår det mot vänster sida. Även luften är en blandning av färger. Vitt, grått, ljusblått och de sista färgerna från solen som sakta försvinner ur sikte. På bryggan står två gröna stövlar. Mina fötter står i dem. Skönt och varmt. Än så läng.

e.Jag kastar ut min fiskespö. Jag hör mig själv tänka: ”Kylskåpet är tomt och en stor fet fisk skulle vara välkommen.” Jag får napp, ett stycke vass. Jag kastar ut igen. Återigen fastnar kroken. En vattenväxt. Jag suckar. Sedan kastar jag ut tjugo gånger till, varje gång några grader åt höger, i hopp om att varje gång komma lite närmare min byte. Ingen fisk.

Jag drar in min fiskespö, sätter mig på kanten av bryggan och lägger mig på det grova träet. Jag tittar på den vita himlen ovanför mig medan jag ligger och njuter. Jag känner en mild bris mot mina kinder. Jag skulle kunna sova här. Luften är tom, sjön verkar tom och för ett ögonblick känner jag mig tom.

Jag sätter mig snabbt ner igen, tittar ut över vattnet och bestämmer mig för att inte ge upp, varken bokstavligt eller bildligt talat. Absolut inte! Jag hoppar i kanoten med fiskespö, nät och hink och paddlar ivrigt iväg. Mitt på sjön, medan kanoten fortfarande susar fram över vattnet, kastar jag ut mitt fiskespö igen.

Men när jag drar in den ser jag vatten skvalpa in i kanoten mellan mina stövlar. Kanotens förspets skjuter uppåt. Först tänker jag: ”Det är vatten”, sedan tänker jag: ”Det är väldigt mycket vatten” och till slut tänker jag: ”Det här är en skeppsbrott!” Innan jag hinner bestämma kurs faller jag bakåt i vattnet. Kanoten fylls till brädden med kallt vatten, och mina byxor också.

Mitt på sjön är det djupt. Jag griper tag i min fiskespö, åra och hink och försöker hålla allt i kanoten, medan jag simmar med min andra hand och båda fötterna. Jag simmar som en galning, men kommer knappt en meter framåt. Jag hör mig själv flämta, medan jag känner vattnet krypa in i mina jackfickor. Mina stövlar drar och mina händer sticker på grund av det kalla vattnet.

Jag griper tag i kanoten i mitten och simmar baklänges mot stranden. Det lyckas. Jag skäms över mitt hårda flämtande. Det kommer djupt från mina lungor. Så fort jag känner mark under mina stövlar, tar jag fart och skjuter kanoten mot stranden. Lyckat! Sedan sätter jag mig på en omkullfallen björk vid stranden. Flämtandet fortsätter ett tag till. Jag knutar fast kanoten och går hem som en blöt fisk. Jag sparkar av mig stövlarna, slänger jackan på golvet och springer till badrummet.

En kvart senare går Agnes och jag till den fulla kanoten. I mina tankar fantiserar jag om att se två stora abborrar simma där, som belöning, men tyvärr. Vi drar upp den på land och även om jag har duschat och har varma kläder på mig, strålar kylan fortfarande genom hela min kropp. Sjön är lugn igen. Det känns som om jag blir utskrattad av en hel fiskstim, av rävar i buskarna och svenska människor bakom sina fönster och inombords, av mig själv. Vilken dum händelse! Jag vågar inte visa mitt ansikte, än mindre min fiskespö, här längre.

Och nu tror ni förstås att jag fortfarande ligger på bryggan och drömmer?

Av Timon 11 januari 2026
Lektion trettiotre Hej fröken Svensson, Jag hade slagit i handen. Jag vet inte vad jag slog i. Plötsligt var min ringfinger öm och svullen. På den fingret hade jag, logiskt nog, en ring. Den har en rolig historia. För många år sedan träffade jag en tjej. I hennes ögon såg jag den långa listan med fördelar och jag gjorde anspråk på henne. Precis som en cowboy i en film kastar ett lasso över hornen på en av sina kor, precis som en bokhållare stämplar en faktura och precis som en fiskare kastar en krok genom kinden på en abborre, så kastade jag en guldring över hennes ringfinger. Den är min. Naturligtvis älskar inte en cowboy sin ko, en bokförare sin faktura och en fiskare sin fisk på samma sätt som jag älskar min fru. Den ringen är inte ett fängelse, utan ett stolt åtagande. Inte en ring som symboliserar ägande, utan beundran. Jag bar själv också en. Skulle en cowboy hänga sig, en bokhållare stämpla sin panna eller en fiskare pierca sin kind? Jag tror inte det. Men vi avviker från ämnet. Jag satt vid bordet med en guldring på en pulserande finger. Vi åt pommes frites. Fingret kändes som om det hade stekts tillsammans med potatisen. Jag berättade det för min fru. Hon såg bekymrad ut. Hon hade också haft en tjock finger fem gånger. Vid varje graviditet med ett av våra barn. Vid det tredje barnet var hon till och med tvungen att låta en juvelerare klippa av ringen. Inte särskilt romantiskt. Jag tänkte då att jag hellre ville ha en svart finger än en spricka i min vigselring. Jag tyckte att hon borde ha bitit ihop, men ja, ja. ”Får du bort det?” frågade hon. ’Nej’, svarade jag. ”Har du provat med tvål?” ”Tvålen är slut.” ”Detergent då?” ”Nej.” – Tystnad – ”Ge mig flaskan med olivolja.” Jag hällde lite olivolja över fingret och försökte dra, men det gick inte. ”Under kranen?” ”Gjort, det fungerar inte.” – Jag åt mina pommes frites och Agnes, min fru, gick iväg. Hon kom tillbaka med en glimt i ögonen och en idé i huvudet. Det brukar oftast gå hand i hand. ”Följ med mig.” Jag följde efter henne. Hon tog fram en rulle nylonfiskelinje. Jag tänkte: Nej, inte igen! Var är fiskekroken? Men hon utstrålade en sällsynt säkerhet, så jag höll klokt nog tyst. Hon stack in tråden under min ring och lindade den några varv runt min tjocka finger, vilket gjorde att svullnaden delades upp i små bitar. Min finger liknade en rå fläskrull. Hon drog i tråden som om hon drog ut en spik ur en träplanka. Om jag inte hade druckit mycket mjölk och haft starka ben hade hon dragit ur min finger ur led. Ringen försköts millimeter för millimeter, medan min smärtgräns närmade sig meter för meter. Hon drog och drog som om hennes liv hängde på det. Handlade det fortfarande om min finger eller fanns det andra motiv? Hon hade inte haft några problem att få på ringen då. Det gick ganska lätt. Bara genom att vara den fantastiska kvinna hon var. Inget svårt med det. Slut
Av Timon 3 december 2025
Lektion trettiotvå Hej fröken Svensson, Förra veckan har vi arbetat intensivt med vårt ordförråd. Vi har ett program där vi följer lektioner varje dag. För varje dag får man poäng. Om man har gjort alla dagar får man en veckolektion. För veckolektionen får man fler poäng och efter fyra veckor får man en månadslektion. Jag vill betona att vi inte får några pengar. Inga guldmynt, utan poäng. Många poäng, det är sant. Men värdelösa poäng som inte ens räcker till för att köpa en fluga ur ett spindelnät. Det var alltid så att en herre från Nederländerna, som hette Säckpipa3000, låg högst upp på poänglistan. Vi ansträngde oss i en månad och fick tolvhundra poäng, medan han fick fyra tusen poäng. Det var väldigt frustrerande. När en ny månad började tänkte vi att vi skulle störta denne herre från hans tron. Strax efter midnatt började vi öva. Dagles bra dagles bra poäng weekles weekles bra gjort utmärkt monthles poäng poäng bra allt bra. Så snart tuppen började gala började vi igen med våra lektioner. Det regnade poäng. Vi fortsatte till och med under fikapausen. ”Postkontoret ligger bakom den där byggnaden.” ”Får jag två biljetter till museet?” ”Jag vill gärna betala.” ”Får jag också familjerabatt?” ”Tidningen är väldigt billig.” Varje gång fick vi en grön bock. Allt var bra. Vi fick beröm av programmet och slog alla rekord. Inom två dagar hade vi fem tusen poäng. Vi lämnade alla spelare, inklusive Säckpipa3000, långt efter oss. Vi var bäst i världen. Men det väcker avundsjuka. Medan vi fortfarande övade såg vi Säckpipa3000 i vår backspegel. Han körde efter oss och kom allt närmare. Vi var förvånade. Hur var det möjligt att han kunde få så många poäng så snabbt? Vi visade inte det, men kände oss pressade. Mitt i kvällen skrek min fru genom rummet: ”Han har hunnit ikapp oss!” Jag tittade snabbt på poänglistan och såg att Säckpipa3000 inte bara låg på första plats, utan att han dessutom hade över åtta tusen poäng. Vi suckade. Jag satte på kaffe. Vi behövde en ny plan. Teammöte. Hur var detta möjligt? När jag kom tillbaka med två koppar bränsle blev jag återigen chockad. Säckpipa3000 hade nio tusen poäng! Detta stämde inte. Vi höll koll på poängen och tittade varje minut. Inom fem minuter hade han tiotusen poäng. Då visste vi. Säckpipa3000 fuskar! Det är omöjligt att få tusen poäng på fem minuter. Säckpipa3000 slutade förra månaden på fyra tusen poäng och nu hade han över tiotusen på två dagar. Vi stängde programmet och satte oss nedslagna på soffan. Vilken orättvisa. En suck, en klunk kaffe och ännu en djup suck. På kvällen, innan jag somnade, funderade jag på saken. Vi har kanske inte första platsen, men vi har andra platsen på ett ärligt sätt. Dessutom är det bara poäng. Vad är poäng egentligen? Framför allt lär vi oss svenska och det gör mig glad, fröken Svensson. Det kan inga poäng mäta sig med. Säckpipa3000 har ingen fröken Svensson, men det har vi. Han måste alltså konkurrera med de två flitigaste eleverna i Sverige och den bästa lärarinnan i Sverige. Stackars Säckpipa, du får gärna behålla dina poäng.
Fler inlägg