Kycklingdramat
Lektion tre -
Hej froken Svensson,
Vi hade en intensiv vecka.
Jag målade. Agnes undervisade. Christoph, vår tvåårige son, spelade.
Inget fel med det, tänker du kanske.
När jag hoppade ner från stegen och ville fylla på min färgburk,
såg jag Christoph sitta på huk bredvid hönan och kycklingarna.
Han följde deras rörelser. Han hörde varje pip från de små kycklingarnas käftar.
Han kunde inte motstå frestelsen och öppnade burens dörr.
Jag ropade NEJ! Dörren stängdes snabbt igen.
Christoph reste sig upp. Han kände sig påkommen.
Faran var över. Moderhönan kluckade avslappnat igen och kycklingarna följde i hennes benspår.
Men när jag hoppade ner från stegen igen, såg jag Christoph igen!
Den här gången var dörren öppen, taket borta och hönsen i panik.
Christoph bar en stor svart hink. En hink av sorg.
Med sin lilla dödliga hand hade han tagit ett kyckling.
Han klämde. Drog djuret till sig. Och kastade kycklingen i hinken.
Stolt gick han med hinken till pappa. Pappa fruktade det värsta.
En blick i hinken. Där, på marken, låg en mormel. Ögonen stängda. Snabbt andningsbart.
I tre steg (som en annan skulle göra på tio) var pappa vid buren.
Han lade djuret på gräset. Det var så gott som dött.
Modern blev panikslagen och steg upp på djuret.
Christoph skrattade. ”Roligt” sa han.
Pappa lade tillbaka allt som det var.
Men det väcker inte någon kyckling.
Sedan snabbt till Agnes, som, mycket passande, övade på bråk.
”Kycklingen är död. Krossad av Tiftof*.” Hörde jag mig själv säga.
(*hans smeknamn)
Christoph blev förvisad till sin lekbur.
Vi var tvungna att bekänna hans skuld.
Vi meddelade ägaren via telegram: Christoph, klämma, kyckling, död, vad gör man åt det?
Ägaren suckade till och med och sa sedan: ja, det kan ni inte heller göra något åt.
Jo, lite grann: han har pappas gener. Pappa älskar kycklingsoppa.

