En blå axel

Lektion tretton -

Hej fröken Svensson,

Vi letade efter svenska böcker och gick till en loppis.
Det är en soptipp med fyra väggar, ett tak, bokhyllor och personal.
All skräp från regionen förs dit och hamnar sedan hos människor i deras hem.
Där måste det finnas en bok.

Någonstans högst upp hittade vi en bokhylla med läroböcker i svenska och
i barnavdelningen fanns det alla möjliga böcker för barn.
Vi är ju fortfarande nybörjare när det gäller svenska.
Jag föreställer mig vem som ägt dessa läroböcker och varför de gjort sig av med dem.
Gick det inte som de tänkt sig? Eller var deras bokhylla för liten?
Jag skulle vårda dessa böcker.

Även om jag talade flytande svenska. Dessa böcker är var och en ett trappsteg, 
på min väg mot framgång.

När vi gick tillbaka stod jag och tittade på en bokhylla. En ström av människor gick
genom den trånga passagen mellan två skåp bredvid mig. 
En bokhylla var placerad ovanför den passagen.
Jag såg i ögonvrån att en äldre dam inte såg bokhyllan 
och att hon skulle slå i huvudet. 

I en reflex grep jag tag i hennes överarm ganska hårt. Hon blev väldigt skrämd och stod
som förstenad. Allt detta hände på en sekund.


Paus

En svensk pratar inte lätt med en främling. Det är min erfarenhet. Naturligtvis finns det undantag.
Men att en helt okänd man, från ingenstans, griper tag i din arm så hårt, måste vara en tragedi för
många svenskar. Och dessutom en holländsk man!


Spela upp

Hon tittade förskräckt på mig, hon tittade på skåpet framför sig, inne i hennes hjärnas grottor
monterades allt ordentligt ihop till en historia. Plötsligt såg jag att hon förstod och hennes blick
förändrades från absolut rädsla till avslappning. På ett ögonblick befordrades jag från hennes
anfallare till hennes vän. Jag såg skillnaden ändras ända in i hennes pupiller. Hon såg glad och
lättad ut. Allt detta hände på en sekund.


Under tiden tittade vi fortfarande på varandra och jag hade fortfarande min hand på hennes arm.
Fast jag kramade lite mindre hårt. Hon log och sa Tack sa mycket! Jag log också.
Sedan kröp hon, med en obeskrivlig lycka i ansiktet, genom den smala passagen
och var borta. Jag log fortfarande, medan mina ögon utan att registrera något gick över boktitlarna
framför mig.


Senare stod jag nere vid trappan och väntade på mina barn. Det är mannens öde: att vänta.
Jag tittade mig omkring; överallt böcker, för många för att räkna. Skulle jag någonsin kunna läsa dem?

Alla böcker är förstås inte värda att läsa. Många är det bättre att inte läsa.

Plötsligt såg jag något i ögonvrån igen. Damen från tidigare snubblade på tredje trappsteget och
ramlade. Hennes man grep tag i hennes kappa och hon kunde precis ta ett steg och undvika ett
allvarligt fall. Alla i loppisen suckade lättade. Hon tittade förvånat på sin man. Sedan mötte hennes
blick min för ett ögonblick.


Paus

Nu undrar du kanske om denna soptipp med fyra väggar hade blivit hennes gravplats om det inte
hade funnits några män i hennes liv. Mer specifikt: om det inte hade funnits en svensk och en
holländsk man. Denna rara svenska dam var i sina tankar hos sin väska, som innehöll en skörd av
böcker. Det är källan till lycka för många svenskar; loppmarknaden, platsen där man gör fynd, men
hon hade helt glömt bort att det fanns en gångväg. I tankarna var hon redan vid kassan, eller vid sin
fåtölj, där hon kunde sitta och läsa.


Spela upp

Hon log försiktigt mot mig, fortfarande förvirrad av denna skräll. Jag log tillbaka. Hon fortsatte sin väg
mot kassan, samtidigt som hon kände sig skrämd, skyldig och tacksam.


I morgon skulle hon prata om detta med sin man, med ett bord med kanelbullar och kaffe bredvid sig och
sin bok i knät.


Med muskelvärk i vaderna och ett blå-lila handavtryck på axeln skulle hon inte glömma mig i första taget.

Av Timon 13 oktober 2025
Lektion sexton - Hej fröken Svensson, Det blir kallare ute och då blir man naturligtvis sugen på mer mat, så vi lagade linsgryta. Jag vet inte om det är särskilt svenskt, men det kommer vatten ur kranen och man kan köpa linser i mataffären. Jag kokade en stor gryta med härlig, tjock, brun linsgryta. Jag ropade på barnen att det var matdags och även mamman kom och satte sig vid bordet. Barnen fick var sin djup tallrik med linsesoppa. En djup tallrik med två stora träskedar i. Som man ser i en gammal engelsk film av Charles Dickens, där barn får en stor sked vattnig havregrynsgröt serverad av en gammal svettig dam med en vårt på näsan. Aaron tittade på sin tallrik med den bruna substansen. Man såg hur hans mungipor plötsligt krökte sig och han kunde inte låta bli att jämföra soppan med något som linsesoppa aldrig får jämföras med. Maartje skrattade mycket åt det och när mamma fick sin tallrik tyckte hon att det var nödvändigt att upprepa jämförelsen. Mamma avbröt henne med ett högt: ”Nej! Vi pratar inte om det vid matbordet.” Jag måste förtydliga att vi inte är en familj som pratar om äckliga saker vid matbordet. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, så är det jag beskriver nu ett undantag. Även tvåårige Christoph fick sin tallrik fylld. Efter bordsbönen började alla smaska gott. Alla visste att soppan var varm och att man måste blåsa på den, utom Christoph. Han skrek: ”Aaaaah... soppan är varm!” Jag rådde honom att blåsa på den och visade honom hur man gör. Det fick honom att skratta. Han försökte också. Alla tyckte om soppan. Den smakade jättegott. Isaac tog en andra tallrik och en tredje, och när alla började på andra omgången skrek Agnes plötsligt. Jag måste förtydliga att vi inte är en familj som skriker vid matbordet. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, är det jag nu beskriver ett undantag. ”Vad är det som händer?” ropade jag. ”Titta!” Agnes pekade på Christoph, som njöt av soppan. Men på grund av kylan hade Christoph också en rinnande näsa. En stor slemtråd rann från hans näsa, nästan ner i hans soppskål. Det var hemskt att se på. Alla tittade bort. Aaron ropade: ”Nu är hans soppa riktigt salt!” Den kommentaren fick barnen att vilja titta på Christoph och hans snorsoppa igen. Strängen med snot hängde fortfarande kvar och varje gång han tog en sked soppa bröt han av strängen och resten föll ner i hans soppskål. Varifrån allt kom vet jag inte, men vid varje sked hade han en ny sträng hängande från näsan. Agnes äcklades. Jag också. Barnen skrattade högt. Christoph märkte ingenting. Han var fortfarande upptagen med att blåsa på varje sked, även om hans soppa, på grund av de nödvändiga tillsatserna, nu hade svalnat ordentligt. Agnes sa mycket träffande: ”Jag kan inte längre se vad som är soppa och vad som är snot.” Maartje skickades iväg för att hämta en servett, som användes för att torka Christophs näsa ordentligt. Jag måste förtydliga att vi i familjen normalt sett iakttar alla bordsskick. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, så är det jag nu beskriver ett undantag. Soppan var en stor succé. Barnen hade inga problem och tog omgång efter omgång, men vi hade tappat aptiten. Vid ett visst ögonblick börjar man smaka på det man ser, och soppan var redan lite för salt. När alla hade ätit klart tittade de alla på Christoph som log mycket nöjt. Hans näsa började producera igen och han hade en mustasch och skägg av linsesoppa, så han fick duscha och måltiden var över. Vi kommer att äta linser ofta i vinter, vi har 10 kilo i lager, men om jag har modet att göra det är en annan fråga.
Av Timon 11 oktober 2025
Lektion femton - Hej fröken Svensson, Jag stod på en stege igen den här veckan. Jag skulle måla ett hus. Det låg vid skogsbrynet. Helt avskilt. Jag bestämde mig för att ställa upp en högtalare och lära mig svenska fraser. Ljudlektionen var inställd på repetition. Jag klättrade upp på stegen med min yoghurtbägare med Falun röd färg och började måla träverket. ”Jag ser en pojke. Vad gör pojken? Pojken sover.” ”Chicago är väldigt annorlunda jämfört med Boston." ”Var försiktig med körningen.” ”Han är väldigt irriterande.” Det fanns en hel del dumma meningar. Alldeles för specifika för en nybörjare som jag. Jag upprepade alla meningar medan jag målade med långa drag med den röda färgen. Ljudlektionen innehöll tjugo meningar och eftersom jag hade satt den på repeat kom de tillbaka varannan minut. Egentligen var det meningslöst eftersom mina tankar vandrade iväg av tristess. Jag tänkte på skogen, på den underbara doften av höst, på fika, på middagen ikväll, på predikan jag skulle hålla nästa vecka, på mina barn, på om jag hade tillräckligt med färg i min burk, osv. ”Dag och dag.” ”Det är en bra idé.” ”Isen är inte tillräckligt tjock här ännu.” ”Hjälp mig.” Ljuden som kom från högtalaren, som stod ganska högt på denna tysta plats, försvann i bakgrunden och tystnaden på denna plats och mina tankar tog över. Ibland, mellan tankarna, kom en del av en mening medvetet förbi och jag upprepade den: ”helt annorlunda än Boston.” Och sedan förlorade jag mig igen i mina tankar. Det var en löjlig scen som många svenskar skulle skratta åt. ”Får jag tala med fru Smith, tack?” ”Jag måste handla idag.” ”Han är ute och promenerar.” ”Jag har ätit för länge sedan.” När min yoghurtbägare var tom hade jag hört denna serie meningar minst fyrtio gånger. Fraserna hade etsat sig fast i mitt undermedvetna, men jag kunde inte upprepa en enda av dem. Jag packade ihop mina saker och gick hem. Nästa dag hade jag ett samtal med en svensk dam och plötsligt sa jag: ”Ja, det är en bra idé.” Jag var stolt. Det lät så professionellt. Så svenskt. På natten, när vi sov, vaknade min fru plötsligt av ett konstigt ljud. Hon tände lampan och såg mig slå med min högra hand i luften, medan jag ropade: ”Var försiktig med körningen! Var försiktig med körningen! Chicago är väldigt annorlunda jämfört med Boston. Hjälp mig!” Jag hade en tjock svettpanna. Agnes ropade: ”Timon!” och jag vaknade med ett ryck. Jag behövde hämta andan. Jag hade drunknat i en stor burk röd färg och ropade på hjälp på mitt bästa svenska, men ingen svensk stannade för att hjälpa mig, eftersom de inte förstod mig!” Agnes gjorde en varm kopp ”Oh Boy” åt mig och vi gick och la oss igen. Nästa morgon bestämde jag mig för att inte längre lyssna så slarvigt på ljudlektionerna. Det verkade som om meningarna hade gjutits in omedvetet och befann sig i ett sidorum i min hjärna. Där satt de fångna tills i natt, då de med våld trängde sig på mig. Kanske är det bättre att sluta lyssna på ljudlektionerna helt och hållet, vad tycker du, fröken Svensson? I alla fall sa Agnes att de svenska meningarna kom ut väldigt flytande. ”Det lät väldigt professionellt.” Så i mina drömmar kan jag prata svenska, nu gäller det bara att lära mig när jag är vaken.
Fler inlägg