Lektion sexton - Hej fröken Svensson, Det blir kallare ute och då blir man naturligtvis sugen på mer mat, så vi lagade linsgryta. Jag vet inte om det är särskilt svenskt, men det kommer vatten ur kranen och man kan köpa linser i mataffären. Jag kokade en stor gryta med härlig, tjock, brun linsgryta. Jag ropade på barnen att det var matdags och även mamman kom och satte sig vid bordet. Barnen fick var sin djup tallrik med linsesoppa. En djup tallrik med två stora träskedar i. Som man ser i en gammal engelsk film av Charles Dickens, där barn får en stor sked vattnig havregrynsgröt serverad av en gammal svettig dam med en vårt på näsan. Aaron tittade på sin tallrik med den bruna substansen. Man såg hur hans mungipor plötsligt krökte sig och han kunde inte låta bli att jämföra soppan med något som linsesoppa aldrig får jämföras med. Maartje skrattade mycket åt det och när mamma fick sin tallrik tyckte hon att det var nödvändigt att upprepa jämförelsen. Mamma avbröt henne med ett högt: ”Nej! Vi pratar inte om det vid matbordet.” Jag måste förtydliga att vi inte är en familj som pratar om äckliga saker vid matbordet. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, så är det jag beskriver nu ett undantag. Även tvåårige Christoph fick sin tallrik fylld. Efter bordsbönen började alla smaska gott. Alla visste att soppan var varm och att man måste blåsa på den, utom Christoph. Han skrek: ”Aaaaah... soppan är varm!” Jag rådde honom att blåsa på den och visade honom hur man gör. Det fick honom att skratta. Han försökte också. Alla tyckte om soppan. Den smakade jättegott. Isaac tog en andra tallrik och en tredje, och när alla började på andra omgången skrek Agnes plötsligt. Jag måste förtydliga att vi inte är en familj som skriker vid matbordet. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, är det jag nu beskriver ett undantag. ”Vad är det som händer?” ropade jag. ”Titta!” Agnes pekade på Christoph, som njöt av soppan. Men på grund av kylan hade Christoph också en rinnande näsa. En stor slemtråd rann från hans näsa, nästan ner i hans soppskål. Det var hemskt att se på. Alla tittade bort. Aaron ropade: ”Nu är hans soppa riktigt salt!” Den kommentaren fick barnen att vilja titta på Christoph och hans snorsoppa igen. Strängen med snot hängde fortfarande kvar och varje gång han tog en sked soppa bröt han av strängen och resten föll ner i hans soppskål. Varifrån allt kom vet jag inte, men vid varje sked hade han en ny sträng hängande från näsan. Agnes äcklades. Jag också. Barnen skrattade högt. Christoph märkte ingenting. Han var fortfarande upptagen med att blåsa på varje sked, även om hans soppa, på grund av de nödvändiga tillsatserna, nu hade svalnat ordentligt. Agnes sa mycket träffande: ”Jag kan inte längre se vad som är soppa och vad som är snot.” Maartje skickades iväg för att hämta en servett, som användes för att torka Christophs näsa ordentligt. Jag måste förtydliga att vi i familjen normalt sett iakttar alla bordsskick. Låt det vara helt klart. Om ni någon gång vill bjuda in oss på fika eller en måltid, så är det jag nu beskriver ett undantag. Soppan var en stor succé. Barnen hade inga problem och tog omgång efter omgång, men vi hade tappat aptiten. Vid ett visst ögonblick börjar man smaka på det man ser, och soppan var redan lite för salt. När alla hade ätit klart tittade de alla på Christoph som log mycket nöjt. Hans näsa började producera igen och han hade en mustasch och skägg av linsesoppa, så han fick duscha och måltiden var över. Vi kommer att äta linser ofta i vinter, vi har 10 kilo i lager, men om jag har modet att göra det är en annan fråga.

Lektion femton - Hej fröken Svensson, Jag stod på en stege igen den här veckan. Jag skulle måla ett hus. Det låg vid skogsbrynet. Helt avskilt. Jag bestämde mig för att ställa upp en högtalare och lära mig svenska fraser. Ljudlektionen var inställd på repetition. Jag klättrade upp på stegen med min yoghurtbägare med Falun röd färg och började måla träverket. ”Jag ser en pojke. Vad gör pojken? Pojken sover.” ”Chicago är väldigt annorlunda jämfört med Boston." ”Var försiktig med körningen.” ”Han är väldigt irriterande.” Det fanns en hel del dumma meningar. Alldeles för specifika för en nybörjare som jag. Jag upprepade alla meningar medan jag målade med långa drag med den röda färgen. Ljudlektionen innehöll tjugo meningar och eftersom jag hade satt den på repeat kom de tillbaka varannan minut. Egentligen var det meningslöst eftersom mina tankar vandrade iväg av tristess. Jag tänkte på skogen, på den underbara doften av höst, på fika, på middagen ikväll, på predikan jag skulle hålla nästa vecka, på mina barn, på om jag hade tillräckligt med färg i min burk, osv. ”Dag och dag.” ”Det är en bra idé.” ”Isen är inte tillräckligt tjock här ännu.” ”Hjälp mig.” Ljuden som kom från högtalaren, som stod ganska högt på denna tysta plats, försvann i bakgrunden och tystnaden på denna plats och mina tankar tog över. Ibland, mellan tankarna, kom en del av en mening medvetet förbi och jag upprepade den: ”helt annorlunda än Boston.” Och sedan förlorade jag mig igen i mina tankar. Det var en löjlig scen som många svenskar skulle skratta åt. ”Får jag tala med fru Smith, tack?” ”Jag måste handla idag.” ”Han är ute och promenerar.” ”Jag har ätit för länge sedan.” När min yoghurtbägare var tom hade jag hört denna serie meningar minst fyrtio gånger. Fraserna hade etsat sig fast i mitt undermedvetna, men jag kunde inte upprepa en enda av dem. Jag packade ihop mina saker och gick hem. Nästa dag hade jag ett samtal med en svensk dam och plötsligt sa jag: ”Ja, det är en bra idé.” Jag var stolt. Det lät så professionellt. Så svenskt. På natten, när vi sov, vaknade min fru plötsligt av ett konstigt ljud. Hon tände lampan och såg mig slå med min högra hand i luften, medan jag ropade: ”Var försiktig med körningen! Var försiktig med körningen! Chicago är väldigt annorlunda jämfört med Boston. Hjälp mig!” Jag hade en tjock svettpanna. Agnes ropade: ”Timon!” och jag vaknade med ett ryck. Jag behövde hämta andan. Jag hade drunknat i en stor burk röd färg och ropade på hjälp på mitt bästa svenska, men ingen svensk stannade för att hjälpa mig, eftersom de inte förstod mig!” Agnes gjorde en varm kopp ”Oh Boy” åt mig och vi gick och la oss igen. Nästa morgon bestämde jag mig för att inte längre lyssna så slarvigt på ljudlektionerna. Det verkade som om meningarna hade gjutits in omedvetet och befann sig i ett sidorum i min hjärna. Där satt de fångna tills i natt, då de med våld trängde sig på mig. Kanske är det bättre att sluta lyssna på ljudlektionerna helt och hållet, vad tycker du, fröken Svensson? I alla fall sa Agnes att de svenska meningarna kom ut väldigt flytande. ”Det lät väldigt professionellt.” Så i mina drömmar kan jag prata svenska, nu gäller det bara att lära mig när jag är vaken.

Lektion åtta - Hej fröken Svensson, Den här veckan har jag målat ett svenskt hus. Det var ett underbart jobb. Normalt sett kommer turister inte längre än att beundra dessa hus mot en bakgrund av sjöar, kullar, berg och dalar. På avstånd. Som ädelstenar i landskapet. Jag betraktade ådrorna, sprickorna, bucklorna och de alldeles för långa spikarna. Till och med splittrorna i min hud. På så sätt kommer Sverige väldigt nära. Jag hade en stor burk med dyr vit zinkfärg längst ner på min stege. Jag hällde lite i min yoghurtbägare. Månaderna innan hade vi slipat bort allt. Nu kunde jag äntligen sätta igång med min pensel. Jag klättrade upp, tolv steg, stegen gungade. Agnes, min fru, kom springande. Med en snabb handrörelse grep hon tag i min stege. Hon trodde att jag skulle falla. Men det gjorde jag inte. ”Jag faller verkligen inte!” ropade jag uppifrån. ”Ja, inte nu längre!” ropade hon nedifrån. Ja, så kan man vinna varje diskussion. I Nederländerna säger vi: ”Ogräs förgås inte.” Så jag ropade: ”Ogräs förgås inte.” Hon ropade genast: ”Du är inget ogräs!” Det var väl sagt. Konstigt att man bara får sådana komplimanger när man står på en stege. Åtminstone är det inte riktigt en komplimang att säga ”du är inte ogräs”. Men jag tolkade det så. Från sex meters höjd ser allt ljusare ut. Jag målade vitt på det blanka träet och hon höll i stegen. Jag kunde inte låta bli att gunga lite då och då. Precis när hennes hand slappnade av lite. Det är såna skämt man gör i äktenskapet. Det får man väl göra. Jag kände mig ändå lite obekväm med att hon stod och väntade på mig längst ner på stegen. Det är inte så kul att måla då. Jag klättrade ner. Hon tittade upp igen, skrämd. ”Kaffestund”, ropade jag. ”Redan?”, ropade hon. ”Ja, varför inte? Vill du stå under en stege hela förmiddagen med en stel hand?” En kvart senare höll hon inte i en stege, utan en kaffekopp. Jag tittade henne djupt i ögonen och sa: ”Stegen faller verkligen inte. Den står stadigt och vacklar inte.” Hon lät sig övertygas. Jag målade ensam resten av eftermiddagen. Stegen vacklade inte. Jag stod rakt upp. Solen sken. Färgen fäste bra. Men jag saknade handen. Jag saknade hennes hand.

Lektion ett - Hej fröken Svensson, Vi är här för att lära oss Svenska. Och vi lär oss svenska för att vara här. Ibland är något oklart. Suck, det har alla språk. Endast kärlekens språk är felfritt. Ni vandrar inte på promenad, men du går promenera på en trottoar. Varifrån kommer ett sådant franskt ord? Trottoir? Och en mening är en åsikt, bara en mening är en regel med ord. Det sista ordet slutar med en punkt, det är inte så konstigt. Vi ses på måndag. Eller är det ’På måndagen’ Och på måndagar’? Och den eviga konkurrensen mellan ETT och EN. ETT och EN går genom EN skog. Strax börjar grälet. Ett är avundsjuk. Varför säger vi inte ett skog? Varför måste skogen alltid tillhöra EN? En rycker han axlarna, Jag ligger bättre en tungan. De svenska orden rullar inte lätt över min tunga. De verkar vara kantiga ord. Min tunga är ofta i knut. Långsamt, långsamt tränas mina tungmuskler. Och promenera orden smidigt ur min mun. Och kan jag uttrycka min åsikt i bra meningar. Och kan jag undvika striden mellan EN och ETT. Det är min dröm att en dag kunna prata svenska. Kan tänka svenskt, kan drömma svenskt, kan svenska svenskt. Jag håller din hand, som min lärarinna fröken Svensson, och hoppas att ni kan hjälpa mig. Så länge min tunga i knut kommer fortfarande och jag över orden snubblar och faller i näsan. Förlåt mig, Sverige! Jag gör mit bästa.

Lektion sjö - Hej fröken Svensson, Vi har lyckat . Vi är ännu ett steg närmare att bli svenskar. Vi har bevisat oss själva. Nu hör vi verkligen hemma här. Vi har ätit surströmming! På internet gör man en enorm dramatik av de . Man ser människor hosta, skrika, kräkas och springa iväg. Som om fisken fortfarande lever och skriker BOE! när man öppnar burken. Det är förstås omöjligt. Fisken är förstås stendöd efter ett års fermentering. Men hur som helst, vi köpte en sådan burk. Inte så mycket för spektaklets skull, utan för att smak Numera är världen upp och ner. Dåligt är bra och bra är dåligt. Om man varnar för något som surströmming, är det bäst att ta det snabbt. Och mycket. Vi öppnade burken försiktigt ute i regne . Jag sköljde den bränselsaltade fisken ren och lät den rinna av. Jag tog en tallrik, en skiva svenskt tunbröd, gräddfil, rödlök och en hel sill. Det såg jättegott ut. Vi rullade upp brödet och tittade förvånat. Varför allt detta spektakel? Kräkningar och skrik, skrik och kräkningar. Det är väl inte nödvändigt? Det är bara fermenterad fisk Det är gott! Jag tog några sill och Agnes en. Sen tyckte hon att det räckte. Då låg det fortfarande en sill kvar i burken. Jag tänkte: det kan man inte spara, så jag kastade den bakom huset. Fisken mottogs väl av våra magar. Det gjorde oss gott. Är vi så konstiga eller betyder det att vi nu officiellt är svenskar? Eller båda delarna? Vi klarade natten bra. Även dagen efter. På kvällen väntade dock en obehaglig överraskning. Jag satt på soffan. På bordet stod en kaffekanna med kanelbullar. Men plötsligt kände vi lukten av fermenterad fisk! Det var konstigt! Luktade vi från överläppen – eller hade vi inte tvättat händerna ordentligt? Eller var det inbillning? Det dröjde inte länge förrän vi upptäckte var lukten kom ifrån. Vår hund, som låg och sov på soffan, luktade surströmming! Hon hade precis rullat sig i det. Hela hennes päls luktade ruttna fisk. Även hennes mun luktade det. Vår kaffe luktade det. Kanelbullarna luktade det. Det var inte meningen. Vi har lärt oss av detta misstag, men nu är vi säkra på en sak: Vår hund är nu också svensk!

Lektion tretton - Hej fröken Svensson, Vi letade efter svenska böcker och gick till en loppis. Det är en soptipp med fyra väggar, ett tak, bokhyllor och personal. All skräp från regionen förs dit och hamnar sedan hos människor i deras hem. Där måste det finnas en bok. Någonstans högst upp hittade vi en bokhylla med läroböcker i svenska och i barnavdelningen fanns det alla möjliga böcker för barn. Vi är ju fortfarande nybörjare när det gäller svenska. Jag föreställer mig vem som ägt dessa läroböcker och varför de gjort sig av med dem. Gick det inte som de tänkt sig? Eller var deras bokhylla för liten? Jag skulle vårda dessa böcker. Även om jag talade flytande svenska. Dessa böcker är var och en ett trappsteg, på min väg mot framgång. När vi gick tillbaka stod jag och tittade på en bokhylla. En ström av människor gick genom den trånga passagen mellan två skåp bredvid mig. En bokhylla var placerad ovanför den passagen. Jag såg i ögonvrån att en äldre dam inte såg bokhyllan och att hon skulle slå i huvudet. I en reflex grep jag tag i hennes överarm ganska hårt. Hon blev väldigt skrämd och stod som förstenad. Allt detta hände på en sekund. Paus En svensk pratar inte lätt med en främling. Det är min erfarenhet. Naturligtvis finns det undantag. Men att en helt okänd man, från ingenstans, griper tag i din arm så hårt, måste vara en tragedi för många svenskar. Och dessutom en holländsk man! Spela upp Hon tittade förskräckt på mig, hon tittade på skåpet framför sig, inne i hennes hjärnas grottor monterades allt ordentligt ihop till en historia. Plötsligt såg jag att hon förstod och hennes blick förändrades från absolut rädsla till avslappning. På ett ögonblick befordrades jag från hennes anfallare till hennes vän. Jag såg skillnaden ändras ända in i hennes pupiller. Hon såg glad och lättad ut. Allt detta hände på en sekund. Under tiden tittade vi fortfarande på varandra och jag hade fortfarande min hand på hennes arm. Fast jag kramade lite mindre hårt. Hon log och sa Tack sa mycket! Jag log också. Sedan kröp hon, med en obeskrivlig lycka i ansiktet, genom den smala passagen och var borta. Jag log fortfarande, medan mina ögon utan att registrera något gick över boktitlarna framför mig. Senare stod jag nere vid trappan och väntade på mina barn. Det är mannens öde: att vänta. Jag tittade mig omkring; överallt böcker, för många för att räkna. Skulle jag någonsin kunna läsa dem? Alla böcker är förstås inte värda att läsa. Många är det bättre att inte läsa. Plötsligt såg jag något i ögonvrån igen. Damen från tidigare snubblade på tredje trappsteget och ramlade. Hennes man grep tag i hennes kappa och hon kunde precis ta ett steg och undvika ett allvarligt fall. Alla i loppisen suckade lättade. Hon tittade förvånat på sin man. Sedan mötte hennes blick min för ett ögonblick. Paus Nu undrar du kanske om denna soptipp med fyra väggar hade blivit hennes gravplats om det inte hade funnits några män i hennes liv. Mer specifikt: om det inte hade funnits en svensk och en holländsk man. Denna rara svenska dam var i sina tankar hos sin väska, som innehöll en skörd av böcker. Det är källan till lycka för många svenskar; loppmarknaden, platsen där man gör fynd, men hon hade helt glömt bort att det fanns en gångväg. I tankarna var hon redan vid kassan, eller vid sin fåtölj, där hon kunde sitta och läsa. Spela upp Hon log försiktigt mot mig, fortfarande förvirrad av denna skräll. Jag log tillbaka. Hon fortsatte sin väg mot kassan, samtidigt som hon kände sig skrämd, skyldig och tacksam. I morgon skulle hon prata om detta med sin man, med ett bord med kanelbullar och kaffe bredvid sig och sin bok i knät. Med muskelvärk i vaderna och ett blå-lila handavtryck på axeln skulle hon inte glömma mig i första taget.

Lektion fyra - Hej fröken Svensson, Barnen hade många räkneuppgifter att göra den här veckan. Att knäcka hjärnan precis som hasselnötter. Barnen får logga in på en matematiktävling. Fröken Agnes har förberett övningar där. Det finns tusentals barn över hela världen på den webbplatsen. Både smarta och dumma barn är välkomna. Jona, min fyraårige son, har sina inloggningsuppgifter på ett biljet. Läraren Agnes har plastifierat kortet. Mot spillda drycker, smuts och babyspott. Jona loggar in. Han kan börja. Han söker det ”kakspelet” Ett djur har munnen öppen. Det sitter på plats tolv. Kakan hänger i luften på plats tjugofyra. Jona måste placera trampoliner så att kakan hamnar i djurets mun. Djuret smackar då högt och Jona skrattar. Jona placerar trampolinen på minus sex och klickar på godkänn. Kakan går sönder bredvid djuret. Djuret ser ledsen ut. Jona också. Jona försöker igen. Hans knubbiga barnfingrar rör datormusen och klickar någonstans. Kakan hamnar i munnen och Jona får poäng. Handlar det fortfarande om matematik? Det undrar du säkert som lärare. Svaret är inte så enkelt som man skulle kunna tro. Det är både ja och nej. Konsten är att Jona gör något roligt och att hjärnan samtidigt lär sig räkna. Det är en kedja av djur, kaka, trampolin, miss, om igen, trampolin, kaka, träff! Jona ler med sina stora runda kinder. ”Det gick bra, pappa!” Efter leken med kakorna måste han räkna guldfiskar, bygga block, slå flugor eller vässa pennor. Och i varje spel finns en summa gömd. Jona blir smartare och tjänar digitala guldmynt. Girigheten väcks snabbt. Fler kakor betyder fler guldmynt, och med dem kan Jona köpa ett flygplan. När han har gjort alla räkneuppgifter är han inte bara klar med grundskolan. Han är därför utbildad affärsman och konditor. Och det är vi föräldrar som skördar frukterna av det.

Lektion tolv - Hej fröken Svensson, Här är min konversationsövning. På Ikea Hej fröken, vet du var toaletten är? # Nej, ingen aning. Hej herrn, vet du var toaletten är? # Ja, men dit kommer man inte så lätt. Hur så? # På Ikea måste man följa pilarna och toaletten ligger efter lampavdelningen. Tror du verkligen att man måste följa pilarna? # Ja, det är det. Tycker du inte det? Nej, pilarna är bara en rekommendation. Ikea är en butik. De bestämmer väl inte hur jag går. # Men de är väl inte där utan anledning? De är satta upp så att folk utan att tänka på det går den väg som Ikea vill att de ska gå. .# Varför skulle de snälla människorna på Ikea vilja det? För att de vill sälja så mycket som möjligt till dig. # Jag tror inte att de tänker så. Ja, ja, du tror säkert att Ikea, ett miljardföretag, sysslar med välgörenhet? # Ja, det tror jag. Varför tror du det? # För att de svenska köttbullarna är så billiga. Och vad mer? # Man får fylla på sin cola obegränsat. Och? # Ja, jag kommer inte på något mer just nu. Herr, får jag väcka dig ur din dröm? Köttbullarna har blivit billigar eeftersom de är gjorda av pressat kycklingbenkött. Dessutom fick man först 12 bullar med en kopp tranbärssås och nu bara tio med en pappersmugg med tranbärssås. Som för övrigt bara innehåller 50 % tranbär. # Men du måste väl ändå erkänna att obegränsad cola är ett bra erbjudande? Den colan har blivit trettio procent dyrare och hur ofta fyller dupå din mugg? Två gånger? Tre gånger? # Nej, absolut inte. Då måste jag kissa jättemycket! På tal om att kissa, nu har jag kissat på mig. Tack så mycket.

Lektion fjorton - Hej fröken Svensson, Här är min konversationsövning. I supermarknad 1 Hej herr Persson, 2 Eh... hej 1 Trevligt att träffas här vid smöret 2 Ja, jag köper ingredienser till en rabarberpaj 1 Åh, gott, jag också. På tal om rabarberpaj, jag ville bjuda in dig till oss på fika 2 Eh... det går bra 1 Fantastiskt, när passar det dig? 2 Jag tror att jag har tid nästa vecka. 1 Fantastiskt, vilken dag? 2 Jag tror att nästa fredag passar bra, men jag måste kolla i min kalender först. 1 Ingen fara. Fantastiskt. Då ses vi fredagen den 22:a. 2 Ja, med förbehåll. 1 Inga problem. Fredag passar mig också bäst. 2 Eh... ja. 1 Vilken tid? 2 På eftermiddagen? 1 Klockan två? 2 Klockan fyra? 1 Halv tre? 2 Halv fyra? 1 Klockan tre? 2 Okej. 1 Fantastiskt. Har du några speciella önskemål när det gäller mat? 2 Nej, tack. 1 Glutenfritt? Sockerfritt? Laktosfritt? Smakfritt? 2 Nej, jag äter allt. 1 Fantastiskt. Gillar du choklad? 2 Vem gillar inte det? 1 Är det ett ja? 2 Ja. 1 Fantastiskt. Gillar du också salta smörgåsar? 2 Ja. 1 Och smörkaka? 2 Ja. 1 Kanske varm vaniljsås? 2 Låt mig säga det igen: jag äter allt. 1 Fantastiskt. Dricker du kaffe? 2 Självklart. 1 Vad har du i kaffet? 2 Mjölk och socker. 1 Rörsocker eller vanligt? Mjölk eller vispgrädde? 2 Sockret spelar ingen roll. Grädde är väldigt gott. 1 Grädden, vill du ha... 2 (avbryter) fru Karlsson, det spelar ingen roll. 1 Åh... eh... fantastiskt. Det skulle vara trevligt att få ta emot dig. 2 Ja. 1 ...i mitt ödmjuka lilla hus. 2 Ja, jag kommer... 1 Ja, jag också, jag... 2 Bra, bra. 1 Ses vi då? 2 Ja, bra, bra. 1 Det låter trevligt. 2 Ja, okej, vi ses, hej då. 1 Fantastiskt, men... 2 Är du fortfarande här? Nu vet jag. Vi ses nästa vecka, och om du säger eller frågar något mer kommer jag inte alls. Jag är trött på det här. 1 -Sväljer- ja... men... jag behöver ett paket smör till...

Lektion nio - Hej fröken Svensson, Vinden kan inte bestämma sig. Den blåser åt alla håll. Vattnet slår mot bryggan på höger sida, sedan slår det mot vänster sida. Även luften är en blandning av färger. Vitt, grått, ljusblått och de sista färgerna från solen som sakta försvinner ur sikte. På bryggan står två gröna stövlar. Mina fötter står i dem. Skönt och varmt. Än så läng. e.Jag kastar ut min fiskespö. Jag hör mig själv tänka: ”Kylskåpet är tomt och en stor fet fisk skulle vara välkommen.” Jag får napp, ett stycke vass. Jag kastar ut igen. Återigen fastnar kroken. En vattenväxt. Jag suckar. Sedan kastar jag ut tjugo gånger till, varje gång några grader åt höger, i hopp om att varje gång komma lite närmare min byte. Ingen fisk . Jag drar in min fiskespö, sätter mig på kanten av bryggan och lägger mig på det grova träet. Jag tittar på den vita himlen ovanför mig medan jag ligger och njuter. Jag känner en mild bris mot mina kinder. Jag skulle kunna sova här. Luften är tom, sjön verkar tom och för ett ögonblick känner jag mig to m. Jag sätter mig snabbt ner igen, tittar ut över vattnet och bestämmer mig för att inte ge upp, varken bokstavligt eller bildligt talat. Absolut inte! Jag hoppar i kanoten med fiskespö, nät och hink och paddlar ivrigt iväg. Mitt på sjön, medan kanoten fortfarande susar fram över vattnet, kastar jag ut mitt fiskespö igen. Men när jag drar in den ser jag vatten skvalpa in i kanoten mellan mina stövlar. Kanotens förspets skjuter uppåt. Först tänker jag: ”Det är vatten”, sedan tänker jag: ”Det är väldigt mycket vatten” och till slut tänker jag: ”Det här är en skeppsbrott!” Innan jag hinner bestämma kurs faller jag bakåt i vattnet. Kanoten fylls till brädden med kallt vatten, och mina byxor också. Mitt på sjön är det djupt. Jag griper tag i min fiskespö, åra och hink och försöker hålla allt i kanoten, medan jag simmar med min andra hand och båda fötterna. Jag simmar som en galning, men kommer knappt en meter framåt. Jag hör mig själv flämta, medan jag känner vattnet krypa in i mina jackfickor. Mina stövlar drar och mina händer sticker på grund av det kalla vattnet. Jag griper tag i kanoten i mitten och simmar baklänges mot stranden. Det lyckas. Jag skäms över mitt hårda flämtande. Det kommer djupt från mina lungor. Så fort jag känner mark under mina stövlar, tar jag fart och skjuter kanoten mot stranden. Lyckat! Sedan sätter jag mig på en omkullfallen björk vid stranden. Flämtandet fortsätter ett tag till. Jag knutar fast kanoten och går hem som en blöt fisk. Jag sparkar av mig stövlarna, slänger jackan på golvet och springer till badrummet. En kvart senare går Agnes och jag till den fulla kanoten. I mina tankar fantiserar jag om att se två stora abborrar simma där, som belöning, men tyvärr. Vi drar upp den på land och även om jag har duschat och har varma kläder på mig, strålar kylan fortfarande genom hela min kropp. Sjön är lugn igen. Det känns som om jag blir utskrattad av en hel fiskstim, av rävar i buskarna och svenska människor bakom sina fönster och inombords, av mig själv. Vilken dum händelse! Jag vågar inte visa mitt ansikte, än mindre min fiskespö, här längre. Och nu tror ni förstås att jag fortfarande ligger på bryggan och drömmer?

Lektion elva - Hej fröken Svensson, Den här veckan var jag i en liten by här i närheten. I byn finns det sjutton hus. Tolv av dem är semesterhus. Nu när hösten har börjat ser man de sista människorna lämna byn för att åka hem till Stockholm, Göteborg eller Malmö. Träden är beskärda och gräset klippt. Trädgårdsstolarna står i skjulet, man stänger grinden efter sig och hör ännu en gång bilens däck rulla över grusvägen. Sedan följer månader och månader då huset står ensamt och övergivet vid vägen. Huset knakar under höstens stormar och skakar i den extrema kylan och det tjuter i mörkret och när huset inte orkar mer längre kommer de första solstrålarna, värmer upp marken och det känner återigen nyckeln vridas i låset. För en nederländare är detta ett märkligt fenomen. I Nederländerna är inte varje dike eller gränd säker, dammarna där mer än fem ankor simmar; alla kan omedelbart bli ett bostadsområde. Det finns nu så många bostadsområden och inte en kvadratcentimeter kvar att man nu funderar på bostadsområden under jord eller till havs. Jag stod här som en smal men attraktiv holländare och tittade förvånat på all denna yta. Människorna har ett hus i Stockholm och ett hus här, en trädgård där och en skog här, en porslinstoalett där och en uthus här. Nu önskar jag dem det av hela mitt hjärta. Jag är inte avundsjuk. Missförstå mig inte. Om jag var svensk, och jag hoppas bli det med er hjälp, skulle jag också göra så. Men för någon som var tvungen att tänka så ekonomiskt på mark, drunknar man nu i slöseriet. Det är som om jag alltid smörjde knäckebrödet sparsamt med jordnötssmör och svensken badar i macadamianötter, eller som om jag hällde en liten skvätt kaffemjölk i kaffet, med en kex, och svensken doppar sin kanelbulle i en hink vispgrädde. Så står de tolv husen, vackra i sin röda färg, och väntar på sin ägare som, som en fågel i bur, bara tar sig besväret att vistas inom sina fyra väggar åtta veckor om året. De övriga 44 veckorna står huset där tålmodigt, de kvarvarande ensamma och byn öde. Men plötsligt förstod jag. Man kan vara i ett enormt hus, men bara i ett rum åt gången. Man är antingen uppe eller nere. Antingen i matsalen eller på verandan. Det gäller för alla hus. Svensken bor i Stockholm, fyra våningar upp i en lägenhet, men hans semesterhus är som hans syrum, dit han bara kommer på semestern. Det är visserligen sex timmars bilresa dit, men det kunde lika gärna ha legat på vinden, gömt bland alla loppismaterial. Om man ser det så är det inte slöseri, utan helt logiskt. Frågan är bara om det ensamma, knarrande och, enligt min mening, ibland gråtande huset i byn också tycker så.

Lektion tio - Hej fröken Svensson, En av de trevligaste sakerna i Sverige är förstås fika. Det tycker alla, och den som inte tycker det är galen. Den personen borde inte vara välkommen i Sverige Jag är faktiskt förvånad över att fika inte är en självklarhet i alla länder. Inte bara en planka, inte en spik, utan snickeri. Helt logiskt. Inte bara en fisk, inte en frusen sjö, utan vakfiske. Underbart! Inte bara kaffe, inte kaka, utan fika. Hur kommer man på det! Fika äter man inte. Fika dricker man inte. Fika är en upplevelse. Fika händer en. Idag kom jag på att de fyra bokstäverna i fika var och en står för en ingrediens. F för Foder I för Inåt K för Kaffe A för Addera Vår fyraårige son Jona älskar också fika. I kyrkan, efter mötet, tar han en glasplatta från bordet. Han ser kanelbullar, kakor och tårta. Han tar två bitar av varje och lyfter sin tunga tallrik med båda händerna till bordet. Där sticker han in varje bit med en gaffel. Nu har han tårta i varje kind. Han tuggar fem gånger och sväljer med stor njutning. En dam påpekade för oss, veckan därpå, de oskrivna reglerna för fika. Man tar en bit av allt och sätter sig sedan ner. Först när alla har fått sin portion börjar andra omgången. Vi diskuterade detta så gott vi kunde med Jona. Han verkade förstå Tänk dig att du är fyra år och kommer till mjölk och honungslandet Sverige. Överallt ser du söta bullar, tårta och kakor. Man säger att du får ta. Det verkar som en dröm. I Nederländerna är man så enormt noga när det gäller sötsaker. Socker är fienden. Vi måste alla äta kartongiga kex med hummus. Det gör en inte glad. Men fika gör det. Och glädje är också hälsosamt. Den härliga gemytligheten vid bordet. Kaffe, sötsaker och sedan mina Jona två stora röda kinder, som är på väg att spricka. Han lyckas pressa fram ett leende och säger: ”Gott, va, pappa?” Då vet man att man har lyckats som pappa. När man ser sin son så lycklig. Där går han igen, med sin tomma tallrik, på väg mot det stora bordet. Har andra omgången redan börjat? För honom, ja! Det är fika!

Lektion fem - Hej froken Svensson, Jag har haft två hektiska veckor. Jag måste prata om det. Det var imponerande. Min fru har lämnat mig. Vår familj är splittrad. En dag satte hon sig i bilen och tog med sig min äldste son. Min ögonsten. Och så var de borta. Jag blinkade med ögonen och var ensam. Ja, ensam, jag hade fortfarande fyra ungar med mig. Hon åkte till min svärmor. Du vet hur svärmödrar är. De kan påverka en kvinna. Jag fruktade att hon skulle binda sin dotter med kedjor och hålla henne i ett mörkt rum. Jag var rädd att han skulle förföra henne med världens laste Åtminstone Nederländerna, i det här fallet. ”Håll dig borta från den där konstiga mannen!” Men det fanns ett glimt av hopp. Min fru ringde mig då och då. Därför visste jag att hennes hjärta ännu inte helt hade släppt mannen från hennes ungdo . Långsamt men säkert kom hon tillbaka. Det tog lång tid. Hon gav inte upp. Jag drunknade i arbete. Jag var tvungen att städa, dammsuga, stryka, laga mat, steka pommes frites, diska, moppa, damma, städa, ordna, rengöra och putsa. Jag torkade mina tårar med min dammduk. m.Agnes hade en massa saker att ordna i Nederländern . Hon tog med sig alla våra saker i släpbil. Därför hade de ingenting kvar i Nederländerna utom släktingar och vänner. Hon påbörjade sin strapatsrika resa tillbaka till den civiliserade världen. Tillbaka till Sverige. Hitta hem. Jag blinkade igen när hon plötsligt stod framför min dör Nu med husbilen och släpvagnen. Hon hade inte lämnat mig. Hennes hjärta tillhörde fortfarande mig. Hon hade bara åkt iväg av praktiska skäl. Inte utan motvilja. Mitt hjärta jublade när vi drack kaffe och åt fika. Normalt för kaffet och fikan. Nu för kvinnan jag drack och åt med: min fru, Agnes. Hon var förlorad och nu är hon tillbaka. Slut.

Lektion två - Hej fröken Svensson, Jag gick med barnen för att plocka kantareller. Med Jona, Maartje, Aaron och Isaac. Tio fötter trampade på mossan. Tio ögon letade efter något gult. Vi såg svampar. Vi såg alla möjliga svampar. Skogen erbjöd oss ett brett utbud. Aaron ropade: Jag ser en! Några var gömda bland mosset. Pappa säger: Aha! De gömmer sig för oss! Jona sa: “nej, det kan de inte. Svampor kan inte gömmer” Vi plockade några kantareller. Gratis och utan kostnad. Nu blev barnen giriga. Du såg dem tänka: mer, mer, mer. Med vidgade pupiller sprang de omkring. Medan de sprang hittade pappa en hel hög. Kom hit snabbt! Kom och plocka! Kantareller plockades av barnens händer och kastades i hinken. Nu kunde kantarellerna inte längre gömma sig. På kort tid hade vi en hink full. “Mamma kommer att gilla det, eller hur pappa?” sa Aaron. Vi tog med oss åtta andra svampar. För att slå upp dem i vår svampbok. Mamma var rädd att det skulle finnas en giftig svamp bland dem. Hon tänkte: snart kommer vi alla att ha skum i munnen. Vi kontrollerade svamparna med vår bok. Kantareller har en räfflad hatt och är ljusgula. Mamma skulle rengöra och baka dem. Sedan åt vi middag. Vad som hände efter det minns vi inte längre. Vi vaknade alla nästa morgon mitt på ängarna.